Ultravasan 90 2015

Jag kommer att minnas Ultravasan för:

  • Starten i Berga by, stämningen, kylan, musiken, anspänningen, lättnaden
  • Timmarna mellan Smågan, Mångsbodarna och Risberg, soluppgången, dimman, stigen, skogen, myrarna, spångarna
  • Kampen efter Hökberg, värmen, sanden, dammet, tröttheten, avståndet
  • Målgången i Mora, glädjen, stoltheten, avslappningen, familjen

Det var en otroligt mäktig känsla att stå på startlinjen i Mora kl 5 på morgonen den 22 augusti. Kallt, riktigt kallt, inte mer än 4-5 plusgrader i luften, men det skulle bli betydligt varmare senare under dagen. Som vanligt nästan som en befrielse att få ge sig av mot Mora när starten gick ackompanjerat av mäktiga toner. Årets många träningstimmar och löpta mil skulle nu ställas på Prov – med det stora P:et. In i bubblan för att vara där i 10-talet timmar.

Starten på banan började med lång stigning på flera kilometer, inte speciellt brant utan snarare segt lutande. Funderade kort på att gå för att spara kraft till senare på dagen, men kroppen kändes bra, lutningen var snäll och snart låg stigningen bakom oss. Fortfarande kallt om händerna.

Innan Smågan (9 km) kröp solen upp över horisonten och skapade en helt magisk stämning. Ett starkt gulrött ljus, svarta silhuetter i form av träden, en trolsk dimma ackompanjerat av trampet av 100-tals fötter som rörde sig taktfast fram över myrar och tallhedar – helt magiskt.

Solen steg långsamt, ljuset kom, det blev lite varmare och hela löparsjälen sjöng. Det är en av de bästa och finaste kilometrarna jag någonsin lagt under mina 45:or. Varenda träningstimma, varenda meter på och utanför stig, varenda krona var värd dessa timmar från Smågan och framåt.

Mycket trivsam löpning, kroppen och knoppen kändes bra. Jag tyckte att tempot var lite väl högt innan Smågan med tanke på dagens många kilometrar och lät mig sjunka ner genom fältet en bit då. När vi kom ut på tallhedarna och myrarna tyckte jag att tempot var lite lågt. Lade märke till att det fanns en del ovana på underlaget, mycket snubbel och svordomar hos en del bitvis. Jag tappade tålamodet då och då och släppte fram orienteringskliven ute i blåbärsriset för att komma om och förbi i kön.

Resan till Mångsbodarna (24 km) gick väldigt bra och sträckan till Risberg(34 km) likaså. Gick för första gången i backarna upp mot Risberg, men med tryck i gången, mest för att spara kraft och energi för resten av dagen. Sprang för det mesta på egen hand, men med löpare omkring mig hela tiden.

Från Risberg till Evertsberg(47 km) är sträckan lite längre. Det fanns gott om vattenkontroller under vägen som blev delmål för sträckan. Solen var nu uppe och värmde och jag började se fram emot att få byta om i Evertsberg till något lättare och torrare. Varvar några gels, egna Runekakor och skaffning ifrån kontrollerna och lyckas hålla energinivån på en bra nivå så långt.

Träffar familjen första gången precis vid marathon-passeringen – så kul och så uppmuntrande att få se dem längs vägen. Just där kändes det som jag hade Evertsberg alldeles runt hörnet. Men sista km in till Evertsberg blev dryga, värmen var tydlig nu strax före 10 och vi hade varit igång snart 5 timmar (vid det laget så fanns det någon som hade 40 minuter kvar på hela loppet – Jonas Buud, vilken löpare!!!).

Kom in till Evertsberg någon minut över 5 timmar och det var jag riktigt nöjd med. Hämtade min dropbag, bytte tröja, fyllde på med geler och energi i ryggan. Käkade från borden, chips, banan, blåbärssoppa, Cola m m. Hittade familjen till slut i utkanten av kontrollen. Bytte GPS-klocka, fick lite choklad, mjölk och peppning. Kände mig som en ny löpare när jag lämnade Evertsberg efter ca 10 minuter och fick springa lite utför på asfalt en bit. Underbart med torr och lätt tröja framförallt. Skorna och strumporna fick sitta kvar, helt nöjd som vanligt med mina Asics Fujitrainers och Drymax-strumpor.

En del snabba ben i utförslöporna ner mot Oxberg(62 km), jag rullade med, men utan att trycka på. Ville inte dra på mig syra och bli trött utför, det var för långt kvar för att ödsla kraft nu. Det började dyka upp lite fler åskådare som hejade på nu, vi kom lite närmare bebyggelse och stugor på vägen. Löparna runt om mig var i mycket desamma, vi låg i ungefär samma takt i många kilometer, man lärde känna igen en del ryggar både som passerades och som passerade.

Fick dagens anti-pepp i slutet av en utförslöpa där det satt en åskådare lätt tillbakalutad i en solstol och kläcker – ”Nu ä dä slut på utförsbackarna du, nu börjar de gå uppför”.

Lundbergsbackarna innan Oxberg kom, timmarna och värmen kändes rejält nu. Inser efteråt att det är här jag börjar slarva med energi-intaget. Jag fokuserar på att dricka och blir liksom mätt av vätskan som lägger sig överst, har ingen matlust alls. Gelerna (Vitargo) gör sitt ändå. Kommer till Oxberg, lite sliten, men ändå i rimligt god form. Det är mindre än en tredjedel kvar nu … vilket sporrar.

Letar efter familjen i kontrollen, men de står någon km längre fram vid en parkering. De står längre ner i backen och den yngste skriker – ”Kom igen pappa! Spurta!!!”. En dalmas skrattar högt och ropar till mig – ”De ä inga dåliga krav de har på dig du!” Jag får lite choklad, kall mjölk och pepp igen – gott för både kropp och själ 🙂

Vidare mot Hökberg(71 km), näst sista kontrollen innan mål. Toleransnivån för vad som är en backe minskar och jag går nu i de flesta motlutor, energin räcker inte längre. Har snart varit igång i 8 timmar. Hjälpsamma funktionärer hjälper till med att kyla ner huvud och nacke med isande kallt vatten – ”De här ä inge kranvatten du”. Sååå skönt och uppiggande – mycket tack för hjälpen och de uppmuntrande orden på vägen. Börjar spana efter 21 km-skylten, ”bara” en halvmara kvar, helt galet egentligen, jag har sprungit drygt 3 halvmaror i rad nu och har ändå en kvar … Hökberg dyker upp och jag lyckas inte få i mig något annat nu än vätska, vatten, cola och blåbärssoppa. Fast föda känns helt omöjligt att få ner.

Vidare mot Eldris(81km), sista kontrollen innan mål. Familjen var inte i kontrollen i Hökberg utan de står och hejar några km längre ner längs spåret, nära landsvägen. Skönt att se dem naturligtvis, men jag vill inte ha något äta, jag mår inte bra längre, är bara trött, trött, trött, känner mig inte alls trevlig. Säger hejdå och vi ses i mål till familjen. Bara 17 km kvar …

Kämpar mig framåt, det känns som om jag står stilla nu. Det är platt, inte mycket till motlutor att gå i, måste gå några meter då och då ändå. Kyler huvud och nacke när jag kommer åt. Längtar efter nästa kilometerskylt, efter nästa vätskekontroll, men det känns så långt mellan dem nu. Jag är trött, det är dammigt, det är varmt, det är långa sträckor i det sandiga solgasset, det tar aldrig slut. Springer med samma löpare runt om mig, ibland före, ibland efter. Ingen säger något, alla sliter och lider på sitt sätt.

Till slut kommer vi fram till Eldris, nu är det bara spurten kvar :). Mer vätska, både i kroppen och på knoppen. Lyckas få i mig den sista gelen också. Går ut ur kontrollen, tar ett tag innan jag får igång benen igen. Det enda som får mig framåt nu är tanken på målet och jakten på nästa kilometerskylt.

Tidigare under dagen har jag känt att 10:30, den gamla medaljtiden, låg inom räckhåll, men de sista milen bleknade den möjligheten sakta bort. Ser dock att jag har tillräcklig fart att kunna klara 11 timmar vilket känns helt fantastiskt bra.

Avståndet till mål börjar äntligen bli gripbart, 5 km, 4km, 3 km och vid 2 km kommer nästan tårarna. Så nära nu att det nästan går att ta på. Det passerar några löpare som fortfarande har krafter kvar, samtidigt passerar jag några som knappt har styrfart längre, peppar och uppmuntrar.

Till slut får jag svänga in på upploppet, så mäktigt att kunna se målportalen långt där framme. Drar efter andan och börjar springa på riktigt, måste ju försöka hålla stilen sista biten ;-). När det är 100 m kvar är jag uppe i en riktigt acceptabel spurt. Hör familjen ropa och några kompisar som står längre fram. Ser många glada miner sista metrarna in över mållinjen som passeras på 10:49 till slut. Får en high five av en funktionär, en medalj och en t-shirt. Familjen kommer. Jag kan knappt prata, är så trött, så lycklig och så lättad över att inte behöva springa en meter till. Så tacksam att få bli hämtad och skjutsad till en varm dusch, en kall öl, lite mat och en varm säng – världens bästa familj!!! 🙂

Jag kommer tillbaka – måste få springa en gång när det inte är så galet varmt 🙂

Annonser

Människor på flykt behöver din hjälp

Röda Korset
Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kronor till Röda Korsets arbete.

Du kan också skänka via Röda Korsets hemsida.

Bankgiro: 900–8004
Plusgiro: 900 800–4

Skriv Katastrofhjälpen i inbetalningen.

Hoppets stjärna

Postgiro: 900253–6
Bankgiro: 900–2536

Skriv flyktingar i inbetalningen.

UNHCR

FN:s flyktingorgan UNHCR är på plats i Grekland för att hjälpa flyktingarna på Medelhavet. På deras hemsida kan du skänka valfritt belopp för att hjälpa till.

Plusgiro: 90 01 64-5
Bankgiro: 90 0-16 45

Rädda barnen

Organisationen har insatser för familjer och barn som flyr krigets Syrien. Genom att skänka pengar till Katastroffonden stödjer du deras arbete. Rädda barnen finns också på plats i Syrien, Irak och Jemen.

Plusgiro: 90 2003-3
Bankgiro: 902-0033

UNICEF

Även FN:s barnfond finns på plats i katastrofområdena för att hjälpa barn som flyr. Ge valfritt belopp på UNICEF:s hemsida.

Postgiro: 90 20 01-7
Bankgiro: 902-0017

ActionAid

Alla flyr inte mot Europa. Många familjer bor i stora flyktingläger i närliggande länder och Action Aid finns på plats i Libanon och Jordanien.

Postgiro: 90 00 83-7
Bankgiro: 900-0837. Märk inbetalningen ”Syrien”.

Läkare utan gränser

Organisationen patrullerar på Medelhavet med egna fartyg för att rädda flyktingar ur vattnet.

Plusgiro: 900603-2
Bankgiro: 900-6032
Swish: 9006032

Eller skänk pengar via hemsidan.

Vi gör vad vi kan

http://www.vigorvadvikan.com/

O-Ringen 2015 i Borås

Mitt och familjens 4:e O-Ringen sedan inträdet i denna underbara sport för fem år sedan.

O-Ringen (ursäkta klyschan) är som julen på så sätt att man får helt ”nörda” in sig i det som man tycker är roligast i en hel vecka tillsammans med människor som man trivs med. Alla tävlingar är förberedda och serverade som det bästa julbord. Barnen är glada och trivs stort. Man blir lika glad för en hittad kontroll som för en julklapp (nåja …).

I år gick O-Ringen i Borås vilket är mindre än en timma hemifrån, så upptäckandet av trakten uteblev lite i år för oss. Men i övrigt levererade O-Ringen i Borås stort. Bra tävlingar, fina kartor, bra logistik och dessutom riktigt fint väder! Inget högsommarväder, nästan lite kyligt i vindarna, men väldigt bra väder att springa i.

Som vanligt så höjs en del röster om O-Ringens vara eller inte vara, priser, avstånd, kvalitet osv. För det mesta bra diskussioner tycker jag. Det är i sammanhanget en jättetävling med allt vad det innebär i insatser och ideellt arbete. Överlag lyckas arrangörerna mycket bra, inte minst i Borås, visst finns det glitchar här och var, men i det stora hela funkar veckan imponerande bra.

På samma sätt som när jag anmäler mig till Lidingöloppet eller Göteborgsvarvet så kan jag inte förvänta mig något annat än att det kommer att vara många människor i rörelse. O-Ringen kan aldrig bli det enkla, smarta, kanske lite mer personliga arrangemanget – och det gör mig ingenting, jag vet vad jag förväntar mig.

I år sprang hela familjen tävlingsklass för första gången, alla 5. Alla blev godkända på alla etapper med ett undantag – min första etapp som jag tvingades stå över p g a en smärtande ljumske. Hade planerat att åtminstone gå etappen från början. Men när jag knappt klarade att gå från bilen till arenan insåg t o m jag att det inte var lämpligt att ge sig ut i skogen – tyvärr …

De övriga fyra etapperna gick väl rimligt bra för min del, men jag lyckades få in en miss varje dag. På den andra etappen började jag med att gå och jogga lite lugnt, men ljumsken kändes såpass bra att jag sprang andra hälften. Drog snett över ett hygge och kom ut för långt till höger än planerat, svängde åt fel håll i 100-150 meter innan jag såg var jag var. Annars OK orienterat.

På tredje etappen gör jag likadant, drar snett över ett hygge och svänger åt fel håll igen! Får ett bryt på mig själv och skäller ut mig själv, lyckas skrämma en annan löpare och får be om ursäkt och förklara att det inte var honom jag var arg på :-). Den stora missen den dagen var att jag missade att startstämpla. Nu går man på checktiden istället, men jag stod dessutom och väntade på GPS-signal i fållan så jag plussade minst 5 minuter till första kontrollen. Blir så matt …

Den fjärde etappen gick relativt bra, men lite långsamt, klarade inte av att hålla tempot i varken löpning eller orienteringen på den dagens medeldistans. Men inga större bommar annars.

På den femte och sista etappen gjorde jag ett parallellfel på fjärde kontrollen, kostade några minuter. Sedan drog jag snett (igen) på långsträckan, dålig kartkontakt och för mycket springa med andra löpare som låg i samma stråk. Kom ner på en mycket större väg än jag tänkt mig från början, men det gjorde samtidigt att kontrolltagningen blev mycket enklare från det hållet, så det blev väl inte helt tokigt.

Pampigt att till slut få springa in i mål på Borås Arena – ett mäktigt och värdigt slut på en finfin vecka. Stort tack Borås! 🙂

O-Ringen_2015

Borås Ultra Marathon 2015 87 km

Vaknade på natten av regnet som hamrade på fönsterblecket, tänkte på @ReinholdFredrik och @42kilometer m fl som hade startat redan kvällen innan från Borås för att springa till Skatås för att vända och springa tillbaka i 100-milesloppet.

Det småregnade när vi kom upp till Skatås. Fick se ryggen på en av 100-mileslöparna som precis gav sig av tillbaka mot Borås, kändes lite overkligt att man klarar av att springa så långt och så länge. En väg kändes mer än nog just då. Kyligt, mörkt och kallt sista dagen i maj (!) där vi stod och väntade i gryningen på att få ge oss iväg mot Borås.

”Startskottet” gick och vi rullade iväg, alltid skönt att få komma igång. Jag hade med mig kartor från nätet för hela sträckan, 8 stycken in alles, dvs ca drygt en mil per karta. Dessa blev mina delmål under hela dagen fram till Borås. Första milen till Kåsjön var bekanta stigar. Tänkte stilla i stigningarna att i sådana här backar kommer jag inte att springa senare idag.

Första kartbytet strax innan Vildmarksleden. Har sprungit ensam några km nu. Ett lager kläder har åkt av, det blev för varmt så fort vi började röra oss. När trailen blir lite mer teknisk kommer jag snart ifatt och förbi en del av löparna som sprang ifrån mig på grusvägarna tidigare. Innan Härkeshult håller vi på att missa leden, så lätt hänt när man springer bakom någon. Kommer fram till första kontrollen efter 17 km. Känns alltid skönt att passera ett delmål. Blir inte kvar här så länge utan rullar vidare.

Andra kartbytet efter Härkeshult. Här springer vi i en grupp på 8-10 löpare inom några hundra meter, en del långa partier på grusväg innan vi närmar oss Härsjön och Härskogen. Regnet tilltar nu och det börjar bli kyligt. Har börjat gå nu i motluten mer konsekvent för att spara krafter. Kommer fram till den andra kontrollen i Härskogen efter 29 km. Stannar några minuter för att dra på mig regnjackan som funkade suveränt under dagen. Vips så är jag ensam vid kontrollen och springer sedan ensam ända till Hindås.

Tredje kartbytet – efter kontrollen går leden på en helt nyanlagd del, kanonfint, men lite ensamt i skogen. Kommer ut på en lång grusväg, anar en löpare långt i fjärran, visar sig sedan vara en 100-milers – jösses vilka kämpar de är! Vi hälsar och peppar varandra. Fortsätter i min ensamhet med kartan i handen, fokuserad på att inte missa leden. Delmålen på sträckan hjälper till, fram till kraftledningen, norr om mossen, förbi gården, ut på vägen osv. Strax innan Hindås kommer jag ifatt en löpare och snart är vi 4-5 st som snurrar lite i Hindås innan vi hittar ledmarkeringarna till Hindåsgården.

I Hindås blir det lite rörigt innan jag förstår logistiken med ombyte, dropbags m m. Skönt att få på sig lite torra kläder på överkroppen, funderar på att byta strumpor, men tänker att de kommer att vara lika blöta om någon kilometer. Jag glömmer dock att fylla på med geler från dropbagen. Visade sig dock inte ha så stor betydelse. Löpningen hit hade gått bra, kroppen kändes bra och det var nu loppet började på allvar.

Fjärde kartbytet, nu ute på Sjuhäradsleden. Passerar en del hus och stugor som verkligen känns som om de ligger mitt ute i ingenstans. Håller på att springa fel, lurades av en pil, men fick hjälp att hitta rätt av en löpare som kom ifatt mig. Springer hela den här kartan i stort sett själv, ser inga löpare förrän vid nästa kontroll. Backarna ner mot Hestra var långa och branta, anade att vi skall nog upp några meter sedan efter botten, och så var det …

Femte kartbytet, klättringen från Hestra kändes rejält vid det här laget och de blev några km utan mycket till löpsteg. Fortfarande ensam och fokuserad på att hålla mig på leden. Spanar och längtar efter Aborrsjön och  den näst sista kontrollen vid 57 km. Till slut dyker den snabbt upp bakom en krök med ett gäng härliga funktionärer som peppar och uppmuntrar. De första 45km-löparna dyker upp när jag står i kontrollen. Blir här en stund, äter och dricker efter förmåga, mår ganska OK men börjar känna mig lite sliten. Att komma fram till en kontroll blir lite till ett antiklimax eftersom man snart måste fortsätta mot nästa kontroll. Lämnar kontrollen gående för att maten skall få sjunka lite. Nu kommer alltfler 45km-löpare ifatt mig och det är inte så ensamt längre på trailen. Märker att jag är tröttare nu, halkar och snubblar oftare.

Sjätte kartbytet och vidare mot sista kontrollen vid Nordtorp vid 72 km. Gångsträckorna kommer betydligt oftare nu och det är segare att komma igång, men jag lyckas övertyga mig om att börja springa iaf och när man väl har börjat så går det ändå ganska bra, om än inte så fort. Kartan i näven och delmålen hjälper mig framåt på leden, förbi gården, in i skogen, ut på grusvägen osv. Passerar till slut utsiktspunkten ovanför Viaredssjön och nu är jag halvvägs över näst sista kartan mot sista kontrollen innan målet i Borås. Innan vi kommer till Nordtorp släpper leden ner oss ett antal höjdmeter innan det är dags att klättra igen. Nu är det seeeegt, inte mycket spring i benen nu. På krönet av en ”oändlig” backe kommer jag ifatt en tappert kämpade @ReinholdFredrik som nu har varit ute i snart 20 timmar på sina 100 miles. Vi har sällskap en stund och jag anar att det samtalet inte går till historien som ett av det skarpaste 😉 Till slut dyker Nordtorp upp och det känns helt fantastiskt att komma till den näst sista kontrollen. Samtidigt mår jag inget vidare, har ingen matlust och försöker istället få i mig vätska.

Sjunde och sista kartbytet, asfaltsbacken ner från Nordtorp är brutal mot ben som varit igång i drygt 7 mil och närmare 10 timmar nu. Delmålen blir kortare och kortare, samtidigt är det uppmuntrande att känna att kartan håller på att ta slut. Passerar Ebbared och håller på att springa fel i Ekås, men blir tillrättavisad av en hjälpsam bilist som pekar mig rätt. Kommer ifatt ett gäng vid Hestrastugan och vi diskuterar hur långt vi har sprungit och hur långt det kan vara kvar nu. Det känns verkligen som om vi är nära kanten och snart kan kika ner på Borås och på målet. Kommer ifatt ytterligare en 100-mileshjälte strax innan Rya Åsar. Svär mig upp på nämnda åsar, inte sugen alls på uppförsbackar just nu. Till slut ligger Borås där och jag tar mig ner för skidbacken helt ograciöst. Lämnar leden nu och håller intensivt utkik efter BUMs snitslar, vill absolut inte missa dem nu. Passerar ytterligare ett par löpare som är tröttare än jag och kommer äntligen ner till Viskan.

GPS-klockan dör nu med ett piiip (den andra för dagen, bytte klocka i Hindås). Har inte kollat på klockan så mycket mer än på sträckan. Anar att det börjar skymma i grådasket, borde ha varit ute i snart 12 timmar gissar jag. Nu är det bara några krökar längs Viskan till Stadparksbadet och jag är nöjd att jag fortfarande springer. Men det är många krökar och många hårda asfaltsmeter på trötta ben innan Stadsparksbadet till slut dyker upp. Hör helt plötsligt steg bakom mig i en viadukt och ser två 87-kmlöpare är på väg ifatt mig. Ah det går ju bara inte. Lyckas få igång benen en sista gång och spurtar, nåja ;-), in i mål där familjen står och väntar tålmodigt sedan några timmar.

Efteråt – Lyckas ta mig in under 12 timmar på 11:50 vilket jag är grymt nöjd med. Har inte haft några tidsmål från början utan har bara fokuserat på att klara springa sträckan. Jag mår sådär, är långt ifrån hungrig, magen känns som en sörja av geler, chips, choklad och andra nyttigheter. Är ändå positivt överraskad att kroppen och benen känns såpass ok, även om jag självklart är rejält sliten. Så oändligt skönt att få duscha av sig svett och lera, ta på sig torra, varma kläder och glida in i baksätet och bli skjutsad hem .

Summerat:

  • Ett kanonarrangemang, vilken logistik och uthållighet funktionärerna fixar. Har sällan träffat så positiva och peppande funktionärer. All heder till arrangörerna!
  • Utrustningen funkade grymt bra, främst skorna Asics Fujitrainer i kombination med Drymax-strumporna. Inte ett skavsår eller ens en blåsa trots all väta och lera!
  • Regnet gjorde mig inte så mycket, det var främst efter 3 mil i Härskogen som det var lite i överkant och började kyla. Min ”panikinköpta” Inov8 Stormshell 150 gjorde då jobbet mer än väl, höll vätan ute och värmde lagom utan att bli för tät.
  • På ryggen satt en Salomon Advanced Skin 12. Gillar den, lätt att komma åt fickorna i sidan, även med dragkedjorna. Sitter bra och tight utan att skava
  • Bar med mig energi i form av Vitargo gels och hemmagjorda Runekakor, plus lite chokladbitar. Funkade bra, hade behövt ytterligare någon gel som jag glömde i Hindås. Det krävs en del disciplin att hålla energinivån, man blir inte så skarp efter några timmar på trailen …

Ett speciellt Varv

I år var det 10 år sedan jag ställde mig på startlinjen i Göteborgsvarvet. Årets varv blev #11 i ordningen, faktiskt också i följd, och dessutom extra kul på flera sätt!

Historien om mitt inträde i löparvärlden skrev jag om i ett tidigare inlägg. Många mil har passerats under fötterna under de 10 år som har gått och många delmål har uppnåtts på vägen. Från de första årens att överleva 21 km på ett någorlunda hedervärt sätt, till att springa under 2 timmar, under 1:50 osv. Alla målen har varit stora att uppnå och gett mig inspiration att träna vidare och bli ytterligare lite bättre till nästa år.

Varvet är numer en milstolpe i kalendern och ett självklart mål under våren. Jag anmäler mig alltid direkt och funderar aldrig på om jag skall springa eller inte. För mig är Varvet alltid en kul upplevelse och ett imponerande arrangemang. Visst är det mycket folk och trängsel emellanåt, men med tanke på hur mycket folk som är i rörelse förundras jag hur väl allting fungerar ändå. Det är väldigt kul att få vara en liten del av världens största halvmara.

Årets Varv blev speciellt kul och lyckat. Träningen under vintern och våren har gått mycket bra och det har blivit fler kilometrar än något år tidigare. Den milda vintern gjorde att det gick lättare att hålla igång löpning under hela det mörka halvåret. Sista veckorna före Varvet stiger jag ur skogen och kör framförallt långintervall på asfalt, 1-, 2-, 3- och 4-tusingar. Det jag märkte tidigt i år var att jag konsekvent låg under 4:30-tempo på intervallerna – det är snabbt för den här farbrorn.

Förra årets 1:41 låg inom räckhåll om bara det inte blev för varmt på Varvsdagen – och det blev ju helt perfekt löparväder! Jag stod längst fram i startgrupp 5 vilket bidrog till att första km gick på 4:20 – ”Lugna ner dig gubbe, det här håller inte”. Säldammsbacken fungerar som en bra temposänkare och därefter försökte jag hålla mig runt 4:40-tempo. Blev lite full i skratt ”Bromsa ner lite och ligg i 4:40-tempo” – ha, ha, jag som aldrig trott att jag skulle kunna springa fortare än i 5-tempo. Bra känsla m a o.

Älvsborgsbron och Eriksberg passerades i bra tempo, kul som vanligt med allt folk och alla band som spelade. Vid TV-huset stod familjen och hejade, vilket alltid ger en kick. Hisingsbron kom och tempot funkade fortfarande och när jag kommer ner mot Nordstaden och ser klockan vid 15 km så står det klart att här finns chansen att komma under 1:40 om jag inte stumnar helt på slutet.

Försöker hålla tempot uppför Avenyn, men det är allt liite segt och framförallt mycket folk. Uppför Vasagatan så känns benen ändå fortfarande pigga och jag springer förbi en hel del löpare här. Linnéplatsen passeras och nu är det inte långt kvar. Klockan vid 20 km ger mig knappt 6 min att fixa 1:40 och det släpper jag f-n inte nu. Skakar upp kroppen i 4:30-tempo sista km och lyckas hålla stilen hyfsat mot kameran (!) innan jag går i mål på 1:39:39 – lycka! På 11 varv har jag blivit en halvtimma snabbare på Varvet, så ge mig 10 år till så … 😉

Kameran – ja! Dagens andra smällkaramell – jag fick förtroendet att hjälpa Varvet med att vara med i reklamfilmen för 2016 års Göteborgsvarv. Kul och hedrande!!! 🙂 Här kan man se hur jag ser ut när jag lyckas ta mig i mål under 1:40 för första gången!

Japp – anmälan är gjord till 2016, går ju inte att motstå efter den reklamen 😉

 

För 10 år sedan …

På en julfest för ganska exakt 10 år sedan kom det en näve farande över bordet efter några snapsar. Jag grep den självsäkert och sa ”Taget”.

Det var ett vad om att springa Göteborgsvarvet. ”Vad tror du? 1.45 borde man väl fixa med lite träning?!”

Jag sprang ingenting på den tiden och då menar jag verkligen inte en meter. Vi befann oss mitt i livet med två barn, ett tredje på väg, husbygge, karriär, … Dessutom hade jag i stort sett ingen idrotts- eller träningsbakgrund.

Det kan vara förståeligt att det behövdes en snaps för att komma igång …

Vintern gick och i slutet av mars hade jag fortfarande inte sprungit en meter. Mindre än två månader kvar och jag inser att kompisen verkligen har tänkt springa 21 km. Ett vad är ett vad och man kan ju inte kasta in handduken utan ha varit uppe på mattan, eller …

Jag rotade fram ett par 10 år gamla ”joggingskor” och någon form av gammal t-shirt i bomull. Hade fått ett tips att börja springa i 9 minuter och sedan gå i 1 minut. Ingen GPS-klocka eller tidtagarur, så armbandsuret fick följa med.

Jag kommer ihåg mina första rundor, korta rundan var 5 och den långa var 7,5, om jag mätte snällt. Fick slita hårt på dessa första rundor, de 9 minuterna tog aldrig slut. 21 km var rent skrämmande långt.

Jag insåg att om jag skulle våga ge mig ut på Varvet så var jag tvungen att testa åtminstone 15 km innan. Jag körde en 8-kmrunda två varv, kunde inte gå på två dagar efteråt, men det gick!!

Varvet 2005 genomfördes till slut på 2:08 och det har blivit 9 varv till efter det.

Vadet? Jo det förlorade jag, men jag vann en livsstil! 🙂

AXA #fjällmaraton 2014

Några reflektioner från årets fjälläventyr …

Korta versionen:

Ett suveränt arrangemang, lysande väder och fantastiskt fin dag på fjället. Tyngre än förra året, varmare och lerigare. Lyckades ändå putsa tiden med 10 minuter. Piggare kropp både under och efter loppet – helt nöjd! 🙂

Långa versionen:

Jag var grymt taggad att få ge mig ut på en lång löptur i fjällen igen och  vilken dag det blev! Jag åkte inte upp för att slå förra årets tid, men visst ville jag ta mig runt på en snabbare tid. Förra året landade jag till slut på 6:45 och jag trodde mig nog att kunna putsa 20-30 minuter på den tiden om det funkade bra.

Vädret vid starten var riktigt fint, små vita moln på en blå himmel och solen värmde redan nu. Kände mig helt lugn innan start, förberedelserna var gjorda långt innan, utrustningen på plats och jag lyckades glida undan en halsinfektion veckan innan. Nu var det bara att se hur långt det räckte.

Försökte ta mig lite längre fram i år innan klättringen mot Skalknippena och Välliste började efter 2 km. Kön upp blev dock ungefär densamma, tyckte dock att jag kunde springa lite mer när vi kom upp i björkskogen. Hälsade på twitterkollegan @Egeskanz och partnern @Pantzar78 i Team Clint Eastwood och fick en bra rygg på dessa hela vägen upp till toppen. Tack för det och kul att se er! 🙂

Jag kollade första gången på klockan vid toppen och såg att det bara skiljde 2 minuter mot förra året. Kände mig lite som en syndare som inte stannade upp och tittade mer uppe vid toppen utan drog snabbt vidare ner mot kontrollen vid Ottsjö. Hade bättre koll på banan i år och skötte energi och vätska bättre. Löpningen funkade bra utför, kul och teknisk löpning, hade bra ryggar hela vägen ner till Ottsjö. Det var ett längre parti där vi mötte leran ordentligt, sög nog lite kraft redan där.

Framme i Ottsjö kollar jag klockan för andra gången och skillnaden till förra året är fortfarande ”bara” några minuter. Funderar inte så mycket på det utan accepterar läget och fokuserar på att ha en bra dag och njuta. Börjar klättringen mot Hållfjället och känner mig inte helt nöjd med att jag redan känner mig lite trött i stigningarna. Inser nu att värmen säkert påverkar. Passerar några medlöpare som är i samma läge och som känner att det går trögare i år.

Vädret är fortfarande lysande och vyerna, ja suck, de går att leva på länge. Passerar 22 km-markeringen och det är dubbla känslor. Å ena sidan så tycker kroppen att det är skönt att det tar på det, å andra sidan är det tråkigt att det bara är hälften kvar nu.

Kommer ifatt twitterkollega #2 under dagen @42kilometer, Kristian – kul att träffa dig också! 🙂 Vi har sällskap och pratas vid en stund fram till Hållfjällets fjällstation. Sedan bär det av neråt och i år kunde jag springa ner i egen takt vilket var skönt. Dock känner jag mig seg i benen innan kontrollen vid Nordbottnen. När jag kollar på klockan för tredje gången så skiljer det fortfarande bara några minuter från förra året.

Jag tar det lugnt vid kontrollen, dricker mer än jag äter. Känner mig sällan hungrig när jag springer, speciellt inte när det är varmt ute. Bävar lite inför mötet med ”Väggen”, vet ju i år vad som väntar … tar mod till mig och ger mig lugnt iväg mot Ottfjällets branta fot. När vi springer där på ett led fram mot ängen där klättringen börjar så kan jag inte låta bli att tänka på lamm som är på väg mot … grillning!

Väggen kommer, klättringen börjar, tar det medvetet lugnt för att inte driva för mycket mjölksyra redan nu. Gör tre korta stopp på vägen upp i den brantaste delen, fyller på med energi igen i sista stoppet. Passeras av Kristian på vägen upp i branten och har en bra rygg inom synhåll på honom hela vägen upp till toppen – tack för den!

När den värsta klättringen är gjord känns kroppen trots allt väsentligt piggare än förra året. Klarar att springa emellanåt, fyller på med energi och kör ner huvudet i två sköna och uppfriskande fjällbäckar på vägen upp. Sista 500 m upp till kontrollen på toppen blir sega, men det är långt ifrån förra årets kramper och kämpande. Kommer upp på toppen rejält trött, dricker som törstig kamel, sportdryck, Coca Cola, kaffe, vatten. Ger mig på en chokladboll, men mår mest illa av den. Det är kallt och rejält blåsigt på toppen i år, så jag blir inte kvar här så länge.

Jag springer ut ifrån kontrollen i år, det gjorde jag inte förra året. Knegar upp för sista klättringen innan det är dags för sista långa utförslöpan ner mot målet i Vålådalen. Här är jag faktiskt för första gången lite missnöjd och irriterad under dagen. Förra året sprang jag i mina orienteringsskor Inov8 Oroc, i år valde jag ett par mer dämpade Icebug Anima2. Greppet på båda skorna är perfekt, men i den leriga utförslöpan nerför Ottfjället saknar jag i år den tightare Inov8-skon. I och med att jag är trött och underlaget är tufft så åker foten runt mer i mina Anima2. Försökte knyta om skorna, men jag lyckades inte få upp den leriga knuten med mina stela fingrar, så det fick vara.

Grusvägen närmar sig och det är en lättnad att komma ut på en sträcka där jag inte behöver placera fötterna medvetet. Kollar på klocka igen och inser att det har gått ca 10 minuter fortare över fjället i år vilket självklart är kul. Rullar utför de sista kilometrarna mot mål och det är fantastiskt skönt att se Vålådalens fjällstation igen och att få gå i mål.

I mål väntar i år halva familjen, frun och äldste grabben som båda sprang korta banan när pappa klättrade runt på fjällen. Så skönt att komma i mål, äta, dricka, sitta, ligga och bara njuta. Så svårt att få av sig kompressionsstrumporna när lår och vader vägrar samarbeta och krampar vid ansträngningen. Jag känner dock direkt att kroppen har tagit långtifrån så mycket stryk som förra året och benen känns oförskämt pigga redan på kvällen och dagen efter.

Faktum är att detta blev en del av årets firande av bröllopsdagen, den 17:e i ordningen. Den avslutades med en god trerätters middag med en flaska rött till. Lovar att jag somnade helt ovaggad den kvällen.

Grymt kul och fint år på fjället. Jag vill helt klart hit igen och springa, men jag hade i stort sett bestämt mig för att stå över 2015 års upplaga redan innan. Men nu har ju arrangören lagt om hela banan och den nya banan verkar minst sagt lockade. Så vi får väl se … 😉