Ut ur komfortzonen – del IV

Jag lärde känna Ultralöparen för några år sedan. Jag hade just sprungit ett millopp i hyfsad stil. Ultralöparen hade samma helg sprungit ett ultralopp med en höjdskillnad (!) i samma storleksordning. Respekt !

Något år senare säger han ”Du springer ju en del, skall inte du hänga på i helgen? Vi tänkte köra en lugn tur på 4 mil.” Jag?! Tjena!

Men så blev det, vi tog en lugn runda på knappt 4 mil. Där och då bröt jag min barriär för att springa längre än 21,1 km. Det har blivit ett antal rundor sedan dess. Vi har varit uppe på 47 km som mest.

Efteråt har jag förstått att den här formen av löpning kallas för Trail. Det är helt suveränt sätt att röra på sig och komma ut i naturen. Inte minst som en social aktivitet om man springer i en grupp.

Traillöpning har blivit ytterligare ett komplement till löpningen och orienteringen. Jag insåg förra året att jag fixar nog ett Lidingö och det gjorde jag. Grymt nöjd med det 🙂

Annonser

Ut ur komfortzonen – del III

Nästa steg är lite intressant, för det trodde jag låg inom min komfortzon …

Karta och kompass var inga direkta nyheter i sig. Mycket segling och en del militärtjänstgöring hade lagt en grund för detta. Kombinera det med ett nyvaknat intresse och en viss förmåga att springa så visst kunde väl jag orientera.

Jag skuggade en del och lärde mig den vägen formerna för tävlingarna och framförallt – det var ju så kul ! Trevliga människor för den delen också. Så pappa köpte ett par orienteringsskor och iväg bar det i några motionsklasser då och då. Som ”långlöpare” så avskräckte inte avstånden heller direkt.

Det gick bra för det mesta i de medelsvåra motionsklasserna, självförtroendet och lusten att fortsätta vidare växte. Nu var det sista steget kvar, svarta banor – tävlingsklass. Och där blev det pyspunka för självförtroendet. Jösses vad jag inte kunde!

Känslan av att stå där, vuxna erfarna karln, helt borta ibland och inte en chans att hitta rätt igen (kändes det som, läs mina tidigare inlägg i bloggen), var både ett uppvaknande  och en upplevelse som var väldigt nyttig. Dessutom de gånger jag hittade runt så var jag så lååångt efter i tid. Jag har en stor respekt för alla kompetenta orienterare efter alla mina krokar i skogen.

Hade jag förstått innan vad jag gav mig in på så hade svart nivå sannolikt legat utanför min komfortzon. Nu tog jag steget, okunnig och ovetande, rakt ut i mossen och sjönk ner till midjan och lite till …

Jag är väldigt glad för det ! 🙂

Ut ur komfortzonen – del II

OK – jag etablerade mig som en motionerande Varvslöpare. Det blev ett naturligt mål att springa Varvet varje år. Jag hade dock svårt att hålla uppe träningen året om. Det blev mycket längre mellan passen på hösten och vintern. Jag letade efter fler passande lopp att springa under hösten, men jag hittade inget som triggade mig. Skall jag vara helt ärlig så trivdes jag nog ganska bra med att ligga på sofflocket i perioder. Det tog därför sin kraft att varje år komma igång igen ända tills …

… en tidig vårdag för några år sedan då den äldste sonen hittade till en prova-på-dag i orienteringsklubben. Han var fast från första början och därmed var familjen fast också, men det förstod jag inte då …

Den äldste fortsatte träna varje vecka med klubben under hösten och inpå vintern. Hans pappa hängde troget med på träningarna och passade på att ta ett varv i spåret medan grabben tränade sitt. Samtidigt blev jag alltmer fascinerad av orienteringssporten

Där och då den hösten bröt jag spärren att träna året om och har inte en nollad träningsmånad sedan dess.

If you don’t feel uncomfortable when you leave your comfort zone – you haven’t really left it !

Ut ur komfortzonen – del I

Jag sprang hem ifrån jobbet idag, knappt 24 km på ca 2 timmar blev det. Förutom att lyssna på Spotify så finns det ju tid att reflektera en hel del …

Idag springer jag de 24 km som en del av uppladdningen inför Göteborgsvarvet om en månad. För 10 år sedan sprang jag knappt alls och sträckor uppåt 8-10 km tyckte jag var lååånga.

När jag ser tillbaka på min (motions-)löparkarriär så ser jag ett antal steg som tydligt har brutit mina mentala barriärer. Där jag med andra ord har vidgat mina komfortzoner. Det har inte varit förknippat med någon större ångest eller rädsla, men väl en tydlig mental anspänning och en beslutsamhet varje gång det har skett.

Det första steget var just att springa Göteborgsvarvet, då en oändligt lång sträcka för mig som otränad. Jag kommer ihåg känslan från mina första träningspass innan loppet. De första två kilometrarna var en stor ansträngning, väldigt flåsigt och sannolikt ganska ograciöst. Jag hade letat fram några gamla löparskor, säkert 10 år gamla som gav mig blåsor och ont i vaderna.

Rundorna jag sprang var då runt 5 km  och jag utökade dem lite då och då med några hundra meter runt ett kvarter t ex. Den långa rundan blev då 7,5 km till slut. Det var en bra bit kvar till 21 km både fysiskt och mentalt, men 3 veckor innan Varvet tog jag mig ut på en motionsslinga på 8 km, två varv. Det gick ! Där och då bröt jag min första spärr mot att springa långt.

Efter den rundan kunde jag knappt gå på ett par, tre dagar – men 2:08 blev det på premiären på Göteborgsvarvet några veckor senare. Detta med runt 60-70 km träning totalt som förberedelse …

The more You stay in your comfort zone – the smaller it gets.
The more You leave your comfort zone – the bigger it gets !

Lyckligt lottad

Lämnar stugan bakom mig. Ikväll har vi haft start för nybörjarkursen med nästan 30 deltagare. En liten utmaning att hinna med alla, men samtidigt väldigt kul att så många kommer.

Efter träningen passar jag på att träna själv. Det är första gången i år utan underställ och det känns befriande. Det är ganska sent och mörkret kommer långsamt och med den kylan.

Jag behöver göra ett kort stopp. Luften är frisk och kall. Det är alldeles tyst, bara fågelkvitter hörs. Solen syns knappt genom träden på andra sidan mossen. Jag tar ett djupt andetag och njuter … och njuter … inser att jag är lyckligt lottad som får se och uppleva detta.

Från det intensiva arbetet ut till alla glada, duktiga och vetgiriga barn och vidare ut på min egen runda är det drygt två timmar. Jag är glad, harmonisk och njuter.

Måste vidare innan jag blir för kall. Är alldeles ensam i storskogen i en timma, träffar bara på tre rådjur och en hare på rundan.

Backarna känns lätta och kortare än vanligt. Vinterträningen har gjort mig stark känner jag. Behöver träna fart närmaste veckorna.

Bra start på året

Årets första långdistans gick bra den med. 🙂

solsken

Min orientering känns stabil just nu på svart nivå. På drygt 3 timmars tävling hittills i år ger mig Winsplits en bomtid på totalt 8 minuter. Sedan går det inte fort jämförelsevis, men jag känner mig väsentligt tryggare på svart nivå.

På samma sätt som när det har strulat och bommats tidigare så försöker jag förstå varför det funkar bättre just nu:

  • Många kloka saker har sagts i den här tråden på orienterare.nu och en del finns samlade här – stort tack alla ! 🙂
  • Jag tar det mycket lugnare i starten, kollar norr innan, börjar inte springa förrän karta, kompass och terräng stämmer. Försöker vara överdrivet noggrann till 1:an, kanske inte går hela vägen, men väljer en mycket kontrollerad fart och väg.
  • Jag använder höjdkurvorna på ett helt annat sätt i år. De har blivit mer stöd i min orientering på samma sätt som andra kartobjekt. Vinter- och vårorienteringen ger dessutom stora pedagogiska fördelar i och med den klara sikten i skogen just nu.
  • Jag har blivit bättre på att skapa mig en bild hur terrängen kommer att se ut när jag kommer fram.
  • Jag släpper kartkontakten mer sällan nu. Jobbar med att ignorera andra löpares vägval, men går fortfarande i den fällan ibland.
  • Jag frågar mig själv oftare – Vet du var du är nu? Vet du vart du är på väg? Om inte, hur tar du dig dit där du vet? Jag har vänt fler gånger i år tillbaka till trygg mark tidigare, istället för att försöka kompensera och försöka orientera från ett osäkert läge.
  • Omvänt – jag försöker förenkla och släppa kartan när jag springer på grovkompass. Detaljerna är inte viktiga på väg mot en säker uppfångare.
  • Jag har lättare att genomskåda mina svåra kontroller där jag ofta får problem, lugnar ner mig och är mer noggrann på väg mot dessa.

Det finns självklart en del att jobba vidare på, bl a:

  • Mycket av det ovan går att göra ännu bättre och få in fler beteenden i ryggmärgen, dvs öva, öva, öva.
  • Kartminnet – jag tycker att jag tappar i hastighet ibland när läser kartan för ofta. Jag kan inte läsa kartan springande, varken teknik eller syn klarar av det utan jag får oftast stanna upp för att läsa (= ryckigt tempo).
  • Vägval – har för dålig rutin för att ha en riktigt bra känsla för vad som är bra för mig. Går oftast bra, men ibland ser jag inte det uppenbara förrän efteråt.
  • Fysik och teknik – här finns det potential lovar jag ! 🙂

Nu är jag en motionär och kommer så förbli, men visst vore det kul att kapa någon minut på km-tiden framöver …