De tre sista etapperna

Då var årets Oringen avklarad. Kroppen är nöjd just, det gick tungt i värmen idag. Däremot så kommer det att kännas tomt att inte dra på sig skorna imorgon för en ny fest i skogen.

För det har varit fest och riktigt, riktigt kul. Vädret och humöret har varit helt på topp och väldigt lite mygg! Terrängen och banorna har varit tuffa och utmanande. Det har ofta känts som om det här är på gränsen till vad jag klarar av. Desto roligare när det har funkat. Inga bländande tider eller placeringar, men ändå fullt godkänt på min nivå.

Det började bra på första etappen, sedan hade jag min sämsta dag den andra dagen. Fick till det bättre igen tredje etappen orienteringmässigt, men löpningen och stigningarna tog musten ur mig ett tag.

Jag började fjärde dagen med en femminuters-bom på första kontrollen, men lyckades bättre resten av banan. Hade dock en tuff period på mitten där orken tröt i klättringarna.

Idag blev den bästa dagen både tids- och placeringsmässigt. Det var riktigt skönt att kunna avsluta veckan bra. Det var dessutom den varmaste dagen så det slet ordentligt idag

Det känns riktigt bra att ha fixat Oringen i en tävlingsklass. För två år sedan stod jag för första gången på startlinjen i en orienteringstävling i mitt liv.

Sedan har jag massor att lära – men det känns bara kul !

Tack Boden för en strålande vecka! Vi ses i Skåne nästa år! 🙂

20130727-000351.jpg

Annonser

Dagen efter

Andra dagen blev inte något vidare. Jag hade tydligen sparat på mig misstagen tills idag.

Jag var okoncentrerad i starten vilket inte är någon bra början. När jag kommer fram till startpunkten inser jag att jag inte tagit någon kontrolldefinition. Ingen större fara, men ändå slarvigt.

Tyckte att jag fick ettan bra utan några tveksamheter. Tvåan ligger uppe på sluttningen i en liten sänka. Jag väljer högervägval och söker efter en släpstig som jag tror att jag hittar – men inte. Lägger nog en 7-8 minuter där i sluttningen. Efteråt ser jag att ett vänstervägval hade löst mina problem.

Trean spikade jag och vägen till fyran började bra, hittar till en bra avstämning mitt på sträckan. Därifrån väljer jag att gå en lång kompassgång mot ett svårt mål i en brant sluttning – inte ett bra val. La nog 3-4 minuter där också.

Slarvar med kompassriktningen på väg nerför branten till nästa sluttningskontroll och gör ett parallellfel som kostar ytterligare tid. Därifrån intill mål så gick det på räls, de sista fem kontrollerna. Godkänd förvisso, men tråkigt dålig tid – även för en motionär.

Jag gör några gamla misstag igen idag:
– Slarvar, har för bråttom upp i sluttningen. Måste vara mer noggrann med kartan och de få fasta punkterna i dessa svåra sluttningar
– Tar för stor risk med en lång kompassgång mot ett diffust mål. Skulle ha jobbat mig runt mer och hittat en bättre sista säkra inemot kontrollen
– Ofokuserad i starten, förstår inte riktigt varför faktiskt

Nåja det är bara att bryta ihop och komma igen i övermorgon!

Premiär i Norrland

Då var första etappen av Oringen 2013 avklarad!

Det var bra långt att gå till start, det tog mig nästan en timma från TC till start. Dessutom hade jag gjort en runda tidigare med lilleman på inskolning så uppvärmd var jag.

Starten låg i en imponerande uppförsbacke. Väl uppe i backen möttes jag av sten, massor utav sten. Små och stora, helt olikt hemmaterrängen. De första kontrollerna på kartan gav mig hicka. Det här var utan jämförelse den svåraste orientering jag gett mig på.

Jag gick i princip till ettan, inte bara av förstånd utan pga att jag inte lyckades hålla fart på det steniga underlaget. Jag tog ettan säkert.

Känslan när man ser terrängen framför sig och förstår att DÄR kommer kontrollen att ligga är så skön. Ungefär som att få en bra träff med sträckt vrist eller med golfklubban.

Jag fortsatte att ta det lugnt både tvåan och trean. Hade nog egentligen inget alternativ med tanke på underlaget och de kraftiga stigningarna. Tog tvåan klockrent, läste in mig en aning fel på trean, men bara någon minut där.

Fyran och femman i lite högre fart innan det bar brant nedför Rödberget. Väl nere blev det rena sprinten på det platta mjuka underlaget. Inga konstigheter där och in emot mål.

Helnöjd med att ha klarat av min första svarta bana på Oringen. Fyra kvar!

Bättre och bättre dag för dag

Jag började med en ganska miserabel insats på första etappen, men sedan gick etapperna bättre och bättre.

Den andra etappen var en långdistans och det är normalt en sträcka som passar mig bättre. Så också denna gång.

Hade knappt någon bomtid på kontrolltagningen. Det var bara 1:an där jag hade läst höjdkurvorna fel och trodde att jag skulle möta en brant, där jag istället kom uppifrån. Jag hade en tvekan på 6:an där jag tolkade en spikrak mur som en longitud. Kroppen svarade bra utom kanske sista 10 min då jag var lite sliten. Snabbare på spurten än dagen innan iaf.

Sista etappen hade jaktstart, inget som stressar mig egentligen eftersom jag ser mig som en motionär och mäter mig bara mot mig själv. Men ändå, någonstans brinner det till när man har sina närmaste medtävlare både före och efter sig i fållan. ”Jo men honom borde jag väl kunna ta” eller ”honom tänker jag inte släppa förbi mig”.

Första sträckan var en rejäl långsträcka, gjorde ett litet parallellfel som fick mig att tappa fart en stund. 3:an och 4:an strulade jag till det en aning på själva löpsträckan. I övrigt gick orienteringen bra. Däremot kändes kroppen seg och tung. Hade några rejäla klättringar (bokstavligen) som fick mig att fundera på utmaningarna på Ottfjället nästa månad …

Jag blev därför glatt överraskad när det visade sig att sprungit snabbast tredje dagen och plockat 8 placeringar i totalen. Men jag motionerar ju bara … 😉

Vilse i skogen …

Eller ja, så illa var det väl inte, men medeldistansen gick inget vidare. Bomtid på drygt en kvart totalt är jag inte nöjd med.

Jag började bra på 1:an och 2:an, drabbades nog av en släng hybris till 3:an som jag gjorde svårare än nödvändigt. La nog ett par, tre minuter där.

4:an OK, sedan kom dagens stora miss. Slarvar med både karta och kompass och läser in mig på fel hygge. Svår kontroll dessutom, slutet på en släpstig. Släpstigar är luriga i sig. Slutet på dem, ja … 10 minuter där.

Långsträcka till 6:an, kroppen svarar bra och jag hittar ett bra vägval. Har för hög fart in mot kontrollen och hamnar för långt till vänster, ytterligare någon minut.

Spikar 7:an och lyckas sedan göra en 90-gradare till 8:an. Lätt förvirrad där en stund, men reder ut det snabbt.

Väljer sedan en säker kontrolltagning på 9:an. Kroppen svarar fint och jag orkar springa hela vägen upp för en brutal stigning till kontrollen.

10-12 kändes lätta in mot mål. Bra kräm i bena på upploppet, alltid viktigt 😉

Jag slarvade med framförallt kompassen på de korta sträckorna. Jag drog nästan konsekvent vänster i bommarna om det nu finns någon slutsats av det …

På’t igen om några timmar 🙂

Veteraner att beundra

Ett av orienteringssportens stora adelsmärken och styrkor är dess veteraner. De är i sanning helt fantastiska!

Jag imponeras djupt av deras fysiska och mentala förmåga att i deras ålder kunna vara så rörliga och alerta att ge sig ut i skogen och orientera. Jag gav mig ut en morgon i veckan och sprang ett backpass och var väldigt nöjd med mig själv. I backen är då redan en av våra D75:or redan igång och kör backintervaller – helt fantastiskt !

Jag imponeras djupt av deras engagemang i klubblivet. De finns alltid där i bakgrunden och gör oändligt mycket arbete som kanske inte alltid syns. Klubbstuga, tävlingar och träningar hade inte hållit samma klass utan deras stora engagemang.

Jag imponeras djupt av deras glädje och engagemang i våra barn och ungdomar. Det är så härligt att se 80-åringar ha kul tillsammans med 8-åringar. Den förste min yngste frågade efter på den första vårträningen var Kalle, 82 år!

Så veteraner – ni gör en fantastisk insats i våra klubbar och ni är väldigt värdefulla. Jag blir väldigt glad varje gång vi träffas. Ni är förebilder i så mycket och jag har just satt som långsiktigt mål att kunna springa backintervaller om 30 år när jag blir 75!

Ringrostig och tunglöpt

Jag hade väl en mindre lyckad kväll igår. Det gick  tungt, tungt och långsamt, långsamt. Orienteringen funkade bra tekniskt, ett mindre bra vägval och ett mindre parallellfel blev det. OK ändå med mitt mått mätt.

Men jag fick kämpa. Det var i och för sig tungsprunget, ganska blött, mörkgrönt och rejält kuperat bitvis, men det var ju lika för alla.  Varken löpteknik eller ork räckte till igår.

Jag har legat på 30-40 km per vecka terränglöpning senaste månaden, varav 25 km dagen innan.  Kroppen var naturligtvis inte helt alert med tanke på den dosen.

Tycker att det är lite fascinerande hur snabbt jag tappar känslan för att springa med karta och kompass. Känner mig (nästan) som en nybörjare efter någon månads kartuppehåll. Det tar några kilometer och några kontroller innan känslan och självförtroende är på plats igen. Givetvis kom missarna på de första kontrollerna och då ökade ju inte hastigheten direkt.

De kommande veckornas 3- och 5-dagarstävlingar i tävlingsklass känns idag som om de kommer att bli … spännande.

Men – det kommer att bli mycket bättre är gårdagens harvande i djupa blöta mossar och knöliga hyggen med tunga ben. Nu tänker vi positivt ! 🙂

mosse