AXA #fjällmaraton – reflektioner

Lite funderingar och reflektioner en vecka efter AXA fjällmaraton …

Först av allt, det har sagts många gånger men tål att sägas igen, en stor eloge och ett stort tack till arrangörerna och funktionärerna. Som förstagångslöpare så upplevde jag hela arrangemanget som trevligt, familjärt och småskaligt, även om det säkert har växt genom åren. Jag hoppas att det kan förbli så och att man inte väljer att ta in fler löpare på samma gång.

Hur var det då att springa fjällmaran som motionär?

Kort bakgrund – jag har ett 10-tal halvmaror och några Lidingölopp bakom mig. Jag är en late starter och började springa lite lätt för 10 år sedan, men det är först för tre år sedan som jag tränar mer kontinuerligt.

Jag springer 2-3 mil i veckan som bäst, ibland mer, varav en hel del orientering, ca 20-30% under säsongen, fantastiskt kul för övrigt 🙂

Jag anmälde mig helt spontant förra året till fjällmaran dels för att det lät så jäkla kul, dels så ville jag utmana mig själv och en asfaltsmara skapade inga JAVISST-känslor hos mig.

Som förberedelse i år har jag sprungit fler långa terrängpass på 120-160 minuter, ca 2-3 gånger i månaden sedan i mars, april. Dessutom har jag kört mer och tyngre backpass än tidigare. Ibland har jag kombinerat och kört några backar under själva långpasset.

Utfallet då – 6.44 är väl inget som skrämmer Svanebo och Kleist, men jag är helt nöjd med det. Under 7 timmar var mitt mål och en grym dag kanske jag hade kunnat komma ner runt 6.30.

Jag led lite av den tidvis låga farten uppför Välliste och sedan nerför Hållfjället. Vet inte om det egentligen gjorde något totalt eftersom jag sparade energi till Ottfjället samtidigt.

Jag pallade inte Ottfjällets långa stigning riktigt utan tog så gott som slut 1,5 – 2 km innan kontrollen, det gick på reservtanken upp på toppen.

Fick tillräckligt med energi och återhämtning på toppen för att kunna springa sista biten ner. Kände mig ändå hyfsad väl i mål med undantag för stolparna till ben.

Underlaget på fjällmaran var tufft för mig. Jag märkte tidigt att jag var tvungen att ha mer fokus på var och hur jag satte fötterna än vanligt. Även jämfört med när jag springer obanat i orienteringen. Underlaget är bitvis väldigt ojämt i form av många och kantiga stenar och massor med rötter. Leran bekom mig inte så mycket.

Jag är en ganska stor och tung löpare och jag hade två nackdelar av det. Dels i själva klättringen naturligtvis, dels när orken var på upphällningen så blev underlaget tufft att hantera.

Jag sprang i mina Inov8 Oroc 340, funkar jättebra i orienteringen och på långa terrängpass. Hade inga problem med greppet på fjället, men samtidigt inte mycket till stöd på ojämnheterna. Det är inte säkert att det finns skor som fixar det utan det kan mycket väl vara en träningsfråga.

Kilometrarna innan toppen kände jag mig ganska nöjd med fjällmaror. I mål kände jag att jag behövde lite distans till loppet, kände mig lite tveksam och kluven. Dagen efter var det solklart att jag kommer att springa igen.

Det jag kommer att ändra och förbättra till nästa gång i förberedelserna är backträningen. Även om jag har letat upp långa och branta backar så är det inget mot vad som väntade på framförallt Ottfjället.

Se till att fylla på mer i Nordbottnen och bära med mer energi upp på Ottfjället när orken tryter.

Kanske ställa mig lite längre fram i startfållan för att få bra ryggar i första klättringen.

Alltsomallt – en mycket positiv upplevelse, om än väldigt krävande. Återigen ett stort tack till arrangörerna och även till alla medlöpare. Vi ses igen ! 🙂

Annonser

AXA #fjällmaraton del 4

Uppför och över Ottfjället

Bra resa och en rimligt pigg kropp efter 27 km alltså. Nu var det dags för Ottfjället – OK hit me !!

Det var helt tydligt för mig sedan innan att det var nu loppet började. Första km ut från kontrollen i Nordbottnen gick lätt, sprang om några löpare som gick. Kommer ut på allmänningen och ser till slut Klättringen med stort K. Den är brant, behöver inte beskrivas mer än så.

Får ett par bra ryggar som har en rimlig fart uppför. Naglar blicken på vaderna framför, lägger in traktorväxeln och biter ihop.

Nu blir det för första gången under loppet riktigt jobbigt. Jag brukar kunna återhämta mig relativt snabbt bara jag får några meter att slappna av, men Ottfjället ger mig inte de metrarna här. Till slut måste jag släppa mina ryggar och det var tufft mentalt.

Jag fortsatte sätta den ena foten framför den andra tills benen till slut var helt stinna och jag bara var tvungen att stå stilla någon minut för låta mjölksyran rinna undan. Två sådana stopp hade jag i den första branta stigningen innan det äntligen började plana ut en aning.

Man såg löpare röra sig på kammen långt där uppe och det kändes väldigt långt dit upp. Banan vek till slut av och gick lite mer på skrå vilket gjorde tillvaron lite enklare ett tag.

Det kändes som en seger att se de första röda vimplarna dyka upp bland stenarna på kalfjället och fortfarande hålla fart framåt.

Benen var rejält stumma nu, det märktes att vi hållit på i uppåt fem timmar nu sedan starten. Jag är ingen nätt löpare i vanliga fall, men just då kände jag mig alltmer som en drogad mammut på fjällsidan.

Jag hade stora problem att sätta fötterna rätt och varje snedsteg kostade mig dyr energi. Energi som höll på att ta slut. Någonstans efter 33 km, dvs 2 km nedanför kontrollen fick jag min stora svacka, fysiskt och mentalt.

Att stanna var inte att tänka på utan jag fokuserade på att stycka elefanten i små delar. Steg för steg, meter för meter. Jag hade sällskap en bit med en annan trött löpare i samma tempo och när vi kommer fram till en lite brantare stigning är det i stort sett stopp i maskineriet. Jag orkar nästan inte lyfta benen uppåt och klättra längre. Min tillfälligt kamrat promenerar snart ifrån mig.

Jag har dålig koll på hur banan upp till kontrollen ser ut och därför blir just nu varje ny sluttning och uppförslut en negativ överraskning. Men pannbenet är tjockt, ned med blicken i marken och flytta fötterna framåt.

Till slut ser jag flaggan vid kontrollen och vid det laget är de mentala målen nere på 10 m. Fram till den stenen nu, förbi den markeringen osv. Krampen hugger nu i baksida lår och vader.

Alla systemen lyste rött och jag kände mig som en utmattad säl som till slut vältrade sig upp vid den sista kontrollen.

Jag fortsatte röra mig när jag åt och drack, ville absolut inte stelna till nu. Cola, chokladbollar, saltlakrits m m fick livsandarna så småningom att vakna till liv igen.

Jag hade krampkänningar i vader, lår och under vänsterfoten som hade fått kämpa hårt med att parera felstegen. Jag tryckte in några sega lakritsar och då började käkarna krampa. Då kände jag – de e mycke nu 😉

När kroppen hade fått sitt började jag gå mot banans sista del. Att springa gick inte just då. Jag kollade på klockan för första gången sedan Nordbottnen och insåg att jag skulle klara 7 timmar med marginal. Det var en kick !

Efter den sista stigningen efter kontrollen snubblade benen igång och jag kunde faktiskt springa igen. Det var en skön känsla att se fjällsidan breda ut sig neråt och se spängerna bilda en tunn ljus tråd långt framåt.

När jag till sist kom ut på grusvägen var det som att komma i land efter en lång segling. Fast mark under fötterna igen och utför dessutom. Det var bara att låta tyngdkraften hjälpa den trötta kroppen mot mål de sista kilometrarna.

När jag svängde in på de sista hundra metrarna och det kom några korta motlut, små och omärkbara normalt, högg krampen i vaderna direkt.

Till slut dök husen upp och åskådarna som applåderade och hejade uppmuntrande. Mitt ibland dem står min härliga familj och den yngste grabben på 6 år springer med mig sista biten på upploppet. I handen har han blommor som han har plockat själv som jag sedan får.

Då kände jag mig som en riktig hjälte som just fixat AXA Fjällmaraton på 6.44 🙂

Lite reflektioner kommer i nästa inlägg.

20130814-001041.jpg

AXA #fjällmaraton del 3

Över Hållfjället mot Nordbottnen

Jag lämnar Ottsjö med en bra känsla, sugen på att springa vidare och nyfiken på stigningen till Hållfjället.

Ottfjället har nu gjort sig av med sin molnskrud och visar sig i nu sin fulla storlek. Vädret har blivit riktigt bra och solen kikar fram emellanåt.

Stigningen upp mot Hållfjället är måttlig och i sammanhanget ganska snäll. Det är mycket glesare mellan löparna och jag känner för första gången att jag kan hålla mitt eget tempo fullt ut.

Här någonstans blir tiden ointressant och släpper klockan helt. Nu springer jag bara efter huvud och känsla och det får ta den tid det tar.

Jag börjar se fram emot att få möta Ottfjället, där ligger min stora utmaning. Jag känner på vägen upp mot Hållfjället att sträckan fram till Nordbottnen kommer att gå bra.

Jag springer faktiskt ensam här periodvis och har ingen inom nära synhåll. Underlaget fram till Hållfjället är ganska snällt och relativt lättlöpt vilket gör det lite lättare att släppa stigen med blicken och njuta av dagen och den storslagna naturen. Vilken dag och känsla! 🙂

Där rakt till vänster, på andra sidan Ottsjön, ligger Ottfjället och det ser stort ut nu. Känslan i kropp och huvud är fortsatt bra och nu vill jag verkligen möta Ottfjället på allvar. Visst känner jag mig osäker på vad backträningen senaste halvåret har gett för resultat, men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

På vägen ner från Hållfjället kommer jag ifatt en grupp på fyra löpare som har sällskap och som också njuter av dan. Tempot är dock lite klent och ryckigt bitvis tycker jag och känner mig bromsad för andra gången i loppet.

Underlaget är dock svårt, mycket svårt och fyllt av framförallt rötter. Jag vill inte riskera något nu på en omkörning och Nordbottnen borde inte vara långt borta nu. Lite längre än jag trodde dock, men samtidigt hade jag sparat krafter inför Ottfjället.

Jag kom fram till Nordbottnen efter 3:45, lite senare än min gissning innan loppet, men ändå helt OK. Kroppen och benen kändes fortfarande bra.

Visst kändes det att loppet hade pågått i snart 4 timmar, men det fanns krafter kvar till Ottfjället. Där skulle matchen börja på allvar – och det gjorde den.

20130812-232121.jpg

AXA #fjällmaraton del 2

Till Ottsjö över Välliste

En bra start på 2013 års fjällmara med andra ord.

Maran började med två km löpning på platten, lugnt och skönt. 2 l vätska skakades om i ryggan. Inga rusningar i min del av startfältet.

Efter de första 2 km viker banan av 90 grader upp mot Välliste. Här började promenaden på allvar, alla på ett led. Något fåtal tog sig om på sidorna av ledet. Någon (måste ha varit en Göteborgare 🙂 ) frågade högt – Är det långt kvar?

I början tyckte jag att tempot var lite lågt men OK. När vi kom upp bland fjällbjörkarna kände jag en lätt frustration, en liten fartökning hade jag gillat.

Tempot var tidvis väldigt ryckigt, löpning från hinder till hinder och nytt stopp vid varje. Svårt att hitta sitt eget tempo med andra ord. Det blev lite lättare när vi kom upp ovanför trädgränsen och det gick att ta sig runt på sidorna.

Vällistes topp kom snabbt och välkommet. Det var fortfarande gråmulet och Ottfjället dolde sin topp med en molnmössa.

Jag stannade inte på Välliste länge utan gav mig snabbt ner på andra sidan. Bättre tempo nu och lite glesare mellan löparna, lyckades hitta några bra ryggar i några km.

Någonstans här gjorde jag en felbedömning av avståndet och tiden till Ottsjö. Min minnesbild var att det var närmare dit än vad det visade sig vara.

Drog i mig en gel efter 70-80 minuter, inte så mycket för att jag behövde det som för att hålla ett jämt intag av energi och vätska genom hela loppet.

Det var några mindre uppåtknixar på väg in mot Ottsjö, men ingen klättring att tala om.

Redan uppe på Välliste la jag märke till att jag var tvungen att vara mycket fokuserad på var jag satte fötterna. Underlaget var tufft bitvis, mycket sten och rötter. Mer än vad jag är van vid från mina turer i skogen med karta och kompass framför näsan. Här upplevde jag att det tidvis var svårt att släppa underlaget med blicken. Inte minst när vi sprang och gick efter varandra. Man ser inte mycket framåt.

Till slut dök en grusväg upp och banan ledde nu fram till den första kontrollen i Ottsjö efter 14,5 km. Hit tog det mig lite drygt två timmar. Lugnt den långsammaste km-tiden jag har haft.

Jag funderade inte så mycket på det utan konstaterade bara att 7 timmar i sluttid inte var givet.

Fyllde på förråden med bullar, sportdryck och vatten. Kroppen kändes helt pigg och nästan lite outnyttjad. Stannade inte länge på kontrollen utan gav mig snart iväg mot Hållfjället och Nordbottnen.

AXA #fjällmaraton del 1

Till start

Vi körde in mot Årefjällen från Trondheim-hållet. Det var med lite fjärilar i magen jag svängde av mot Vålådalen och kunde spana in Välliste och Ottfjället för första gången. Framförallt det senare ingav respekt direkt.

Nummerlappen var snabbt uthämtad även om kön var lång. Jag kunde snabbt konstatera att det fanns gott om oss vanliga motionärer bland de riktiga ”fjällrävarna”

Familjen ställde upp på att kolhydratladda solidariskt 🙂 och det blev en skön kväll med god pastabuffé i Vålådalen. Det hade regnat en del under dagen, men prognosen såg hoppfull ut inför morgondagen.

Vi ställde sedan upp husbilen för natten vid starten i Edsåsdalen och jag gick sängs helt lugn efter att ha packat ryggan. Jag hade en skön känsla av att nu var det bara att springa kvar. Allt annat var på plats.

Steg upp strax efter sju, åt frukost och fixade det sista. Tog en lätt jogg nerför backen och uppför igen för känna på kroppen lite. Förutom lite snuva så kändes inte veckans förkylning av alls. Regnet höll sig borta men det var lite kyligt. Jag drog på mig en extra tröja utanpå.

Bussarna från Vålådalen började rulla in och äntligen, äntligen var det dags att gå ner mot starten. Jag kände mig helt lugn inombords och kände ingen som helst tidspress utan hade helt ärligt bara en ambition att genomföra loppet på bästa sätt.

Jag ställde mig i fållan 6-7 timmar eftersom det var där jag gissade att jag borde hamna tidsmässigt. Startern räknade ner tiden ackompanjerad av körerna i Vangelis Conquest of Paradise – skapade en riktigt mäktig känsla hos mig!

När starten sedan gick och vi fick börja springa var kroppen och sinnet så fyllda av energi, förväntan och välmående att tårarna var nära. Det var det här ögonblicket jag hade sett fram emot alltsedan artikeln i Runners för ett par, tre år sedan och framförallt sedan min mer eller mindre spontana anmälan för ett år sedan.

Nu skulle jag bara springa 43 km över tre fjäll …

Inför Axa fjällmaraton

Om två dagar är det dags för min största löparutmaning hittills – Axa Fjällmaraton.

Jag känner mig lugn mentalt och har ingen som helst tävlingsstress inför loppet. Jag har aldrig haft några större tidsmål uppsatta utan vill bara fullfölja och hoppas på att kunna njuta (åtminstone tidvis) av att springa på fjället.

Jag tror att jag kommer att klara av de 43 km rimligt bra. Men trots alla branta backar jag knatat upp och nedför det senaste halvåret så har det varit långt ifrån några fjäll. Det återstår att se hur det kommer att kännas.

Den sista veckans planerade pass snörvlades bort i en präktig sommarsnuva. Förståndsmässigt inser jag att de passen knappast gör något till eller från, men visst hade det känts bättre att ha gjort dem. En sak är säker, jag kommer utvilad till start.

Önska mig och de andra 799 lycka till på lördag kl 09.00 🙂