För ungefär ett år sedan började jag springa svart bana och jag gissar att det har blivit ett 30-tal lopp sedan dess.
Steget till svart bana har varit och är större än jag kunde ana, men jag gillar verkligen utmaningen. Resultaten har varit väldigt blandade och jag är ojämn än så länge, men jag känner mig mycket lugnare i skogen idag. Dels för att jag vet att jag klarar av en svart bana, dels för att jag har lättare att acceptera och förstå mina bommar. Återstår bara att lära mig förutse dem också …
Nu ett år senare kommer de stora misstagen mer sällan och när jag gör dem så blir det ofta bara på en kontroll. Tidigare kunde jag stapla misstagen under ett helt lopp.
Det är ju riktigt kul när det går bra och jag lyckas hålla ihop hela loppet. Med lugnet som jag känner nu så kan jag fortfarande tycka att det är kul att fortsätta banan efter en jättebom, för ett år sedan kände jag mer frustration.
Jag är mer motiverad än någonsin att springa orientering, tycker att det är en helt fantastisk sport. Faktum är att jag insåg häromdagen att det var faktiskt läge att avanmäla mig på en tävling. Det gick inte att få ihop starttiderna för hela familjen och det är ju faktiskt grabbarnas orientering som skall prioriteras … 🙂
Nu skall det snart springas Lidingölopp !
Orienteringsfarsan 