45 varv runt en liten sjö

I början av november sprang jag Borås 6-timmars vilket var mitt första tidslopp. Jag hade funderat ett tag på att springa det. Jag var dels lockad av att prova på tävlingsformen i sig, dels av att se hur långt och länge jag orkade springa.

Ramnasjön

Jag springer som bekant inte fort, men jag har sällan några problem att hålla på länge. Innan Borås hade jag ett handfull pass de senaste åren på 6 timmar och uppåt och med en längsta sträcka på 47 km och då har det alltid varit traillöpning.

Under september och oktober hade jag knäproblem som märktes mest när jag sprang länge och på asfalt. Därför kändes länge 6 timmar på asfalt som uteslutet. Veckan innan persade jag dock på Finalloppet och hade inga som helst känningar i knät. Så med kort varsel så beslutade jag mig att det fick bära eller brista. På tisdagen innan fick jag OK från Kalle (tack!) att jag hade en plats på lördagen.

Därför kände jag mig ganska oförberedd, åtminstone mentalt, på vägen till Borås och funderade mer än en gång på vad jag hade hittat på. Anmäla sig 5 dagar innan till sitt första 6-timmarslopp, utan ha att tränat fokuserat på så långa distanser och med ett krånglande knä … hmm, hur tänkte jag nu!?

Det positiva som vägde över var alla timmar i terrängen under året inklusive AXA, O-ringen och Lidingöloppet. Jag kände mig stark helt enkelt.

Hade ett litet snack innan med en åskådare som själv hade sprungit marathon tidigare i livet. Självklart kom också frågan – vad har du för mål idag? Ja, eh, hmm (det där hade jag inte hunnit tänka så mycket på) – att klara springa i 6 timmar och mer än 47 km, helst mer än 50 km.

Det var kul att se lite bekanta ansikten från Jogg och Twitter bland de startande. Jag fick sällskap till starten av en långloppsräv som gav råden att 1) hitta ditt trivseltempo direkt, bry dig inte om hur fort de andra springer 2) börja äta och dricka direkt, lite och ofta.

Och så blev det, hittade min lunk ganska snart, det var lätt att hitta klungor som sprang i mitt tempo. Övertalade mig själv att släppa dem när jag tyckte det gick för fort också. 6 timmar är långt. Vädret var riktigt tufft, regnet hängde i luften från början och efter 20-30 minuter släppte det på ordentligt. I kombination med några plusgrader var det bra kyligt, dock inte värre än att jag lyckades hålla värmen i rörelsen.

Min åskådarkompis stod vid varvningen den första timmen och hejade – kul och uppmuntrande ! 🙂 Efter någon timma kom det första draget över knät och det var ingen kul känsla med fem timmar kvar. Jag stannade och stretchade framsida lår (tack för rådet Alice !) så fort det drog. Efter ett par timmar så kom det inte tillbaka igen och jag kände inget efteråt heller. Med lite distans till dagen så var detta nog det mest positiva resultatet, med tanke på hur hösten sett ut.

Att springa varv efter varv runt en liten sjö i regn och kyla en novemberlördag går väldigt mycket bättre än vad det kanske låter. Jag tyckte att de första 20 km var lite sega mentalt, fortfarande pigg i kropp och knopp, men långt kvar att springa. När halvmaran var passerad så gick de mentala kilometerna lättare. Det blev lättare att hitta de mentala målen på 30 km, 40 km, 42,2 km och så dagens mål på 50 km.

Jag jobbade med korta mentala mål på två varv. Jag drack något varannat varv, dvs var 2,5:e km och jag åt något vart fjärde varv. Det funkade riktigt bra för mig. Jag hade ingen period under de 6 timmarna där jag kände mig tom och matt.

Regnet avtog lite efter några timmar och efter att från början haft en idé på att byta om till något torrare så gick det bra att fortsätta. Jag låg länge strax under ett 6-km tempo. Jag insåg att faktiskt hade en bra chans att gå under 4 timmar på maran, men jag insåg samtidigt att det skulle bli för tufft för att kunna fortsätta i två timmar till efter en ev forcering.

Jag passerar 42,2 på dryga 4,10 – helt nöjd med det och med känslan i kroppen. Insåg att om inget drastiskt hände så skulle 50 km passeras och det med råge. Målet uppgraderades nu till 55 km. Jag hade fram tills dess malt på och sprungit hela vägen, med undantag för de korta stoppen vid kontrollen. Vid 45 km tog jag medvetet en promenad på ett halvt varv eftersom jag låg väl över mitt mål. Promenaden var ok, men det var segt och stelt att komma igång att springa igen efter det, så de 4-5 minuterna blev dagens enda promenad.

Efter 42,2 km gick tiden ganska fort upp emot de 6 timmarna. Kroppen kändes fortfarande helt ok, framförallt att knät höll gjorde mig riktigt glad. In på sista timmen förstår jag att jag skulle landa på mellan 57 och 58 km. Ett resultat som jag var riktigt nöjd med.

Under de sista varven dyker min åskådarkompis upp igen och peppar mig. Sista varvet orkar jag t o m trycka på lite och når nästan 58 km, så när som på några hundra meter. Klart över förväntningarna. Jag stannar nästan mitt i kontrollen när loppet stoppas och får direkt min medalj och årets godaste hamburgare i näven – världsklass på den servicen !!!

Allmänt – en stor eloge till SOK Knallen för ett klockrent arrangemang. Trevliga och uppmuntrande funktionärer som höll ut i alla 6 timmar.

Min åskådarkompis var framme och klappade om mig efter målgången – stort tack till dig också, du okände. Han avslutade vårt snack med – ”Då ses vi nästa år igen!” -”Nja, det får vi nog se.” – ”Äh, så känner man alltid direkt efter. Du kommer nog hit igen skall du se.”

Och visst har han rätt, jag kommer sannolikt att stå där den 8/11 2014, kanske lite mer förberedd denna gången 🙂

Annonser