Ultravasan 90 2015

Jag kommer att minnas Ultravasan för:

  • Starten i Berga by, stämningen, kylan, musiken, anspänningen, lättnaden
  • Timmarna mellan Smågan, Mångsbodarna och Risberg, soluppgången, dimman, stigen, skogen, myrarna, spångarna
  • Kampen efter Hökberg, värmen, sanden, dammet, tröttheten, avståndet
  • Målgången i Mora, glädjen, stoltheten, avslappningen, familjen

Det var en otroligt mäktig känsla att stå på startlinjen i Mora kl 5 på morgonen den 22 augusti. Kallt, riktigt kallt, inte mer än 4-5 plusgrader i luften, men det skulle bli betydligt varmare senare under dagen. Som vanligt nästan som en befrielse att få ge sig av mot Mora när starten gick ackompanjerat av mäktiga toner. Årets många träningstimmar och löpta mil skulle nu ställas på Prov – med det stora P:et. In i bubblan för att vara där i 10-talet timmar.

Starten på banan började med lång stigning på flera kilometer, inte speciellt brant utan snarare segt lutande. Funderade kort på att gå för att spara kraft till senare på dagen, men kroppen kändes bra, lutningen var snäll och snart låg stigningen bakom oss. Fortfarande kallt om händerna.

Innan Smågan (9 km) kröp solen upp över horisonten och skapade en helt magisk stämning. Ett starkt gulrött ljus, svarta silhuetter i form av träden, en trolsk dimma ackompanjerat av trampet av 100-tals fötter som rörde sig taktfast fram över myrar och tallhedar – helt magiskt.

Solen steg långsamt, ljuset kom, det blev lite varmare och hela löparsjälen sjöng. Det är en av de bästa och finaste kilometrarna jag någonsin lagt under mina 45:or. Varenda träningstimma, varenda meter på och utanför stig, varenda krona var värd dessa timmar från Smågan och framåt.

Mycket trivsam löpning, kroppen och knoppen kändes bra. Jag tyckte att tempot var lite väl högt innan Smågan med tanke på dagens många kilometrar och lät mig sjunka ner genom fältet en bit då. När vi kom ut på tallhedarna och myrarna tyckte jag att tempot var lite lågt. Lade märke till att det fanns en del ovana på underlaget, mycket snubbel och svordomar hos en del bitvis. Jag tappade tålamodet då och då och släppte fram orienteringskliven ute i blåbärsriset för att komma om och förbi i kön.

Resan till Mångsbodarna (24 km) gick väldigt bra och sträckan till Risberg(34 km) likaså. Gick för första gången i backarna upp mot Risberg, men med tryck i gången, mest för att spara kraft och energi för resten av dagen. Sprang för det mesta på egen hand, men med löpare omkring mig hela tiden.

Från Risberg till Evertsberg(47 km) är sträckan lite längre. Det fanns gott om vattenkontroller under vägen som blev delmål för sträckan. Solen var nu uppe och värmde och jag började se fram emot att få byta om i Evertsberg till något lättare och torrare. Varvar några gels, egna Runekakor och skaffning ifrån kontrollerna och lyckas hålla energinivån på en bra nivå så långt.

Träffar familjen första gången precis vid marathon-passeringen – så kul och så uppmuntrande att få se dem längs vägen. Just där kändes det som jag hade Evertsberg alldeles runt hörnet. Men sista km in till Evertsberg blev dryga, värmen var tydlig nu strax före 10 och vi hade varit igång snart 5 timmar (vid det laget så fanns det någon som hade 40 minuter kvar på hela loppet – Jonas Buud, vilken löpare!!!).

Kom in till Evertsberg någon minut över 5 timmar och det var jag riktigt nöjd med. Hämtade min dropbag, bytte tröja, fyllde på med geler och energi i ryggan. Käkade från borden, chips, banan, blåbärssoppa, Cola m m. Hittade familjen till slut i utkanten av kontrollen. Bytte GPS-klocka, fick lite choklad, mjölk och peppning. Kände mig som en ny löpare när jag lämnade Evertsberg efter ca 10 minuter och fick springa lite utför på asfalt en bit. Underbart med torr och lätt tröja framförallt. Skorna och strumporna fick sitta kvar, helt nöjd som vanligt med mina Asics Fujitrainers och Drymax-strumpor.

En del snabba ben i utförslöporna ner mot Oxberg(62 km), jag rullade med, men utan att trycka på. Ville inte dra på mig syra och bli trött utför, det var för långt kvar för att ödsla kraft nu. Det började dyka upp lite fler åskådare som hejade på nu, vi kom lite närmare bebyggelse och stugor på vägen. Löparna runt om mig var i mycket desamma, vi låg i ungefär samma takt i många kilometer, man lärde känna igen en del ryggar både som passerades och som passerade.

Fick dagens anti-pepp i slutet av en utförslöpa där det satt en åskådare lätt tillbakalutad i en solstol och kläcker – ”Nu ä dä slut på utförsbackarna du, nu börjar de gå uppför”.

Lundbergsbackarna innan Oxberg kom, timmarna och värmen kändes rejält nu. Inser efteråt att det är här jag börjar slarva med energi-intaget. Jag fokuserar på att dricka och blir liksom mätt av vätskan som lägger sig överst, har ingen matlust alls. Gelerna (Vitargo) gör sitt ändå. Kommer till Oxberg, lite sliten, men ändå i rimligt god form. Det är mindre än en tredjedel kvar nu … vilket sporrar.

Letar efter familjen i kontrollen, men de står någon km längre fram vid en parkering. De står längre ner i backen och den yngste skriker – ”Kom igen pappa! Spurta!!!”. En dalmas skrattar högt och ropar till mig – ”De ä inga dåliga krav de har på dig du!” Jag får lite choklad, kall mjölk och pepp igen – gott för både kropp och själ 🙂

Vidare mot Hökberg(71 km), näst sista kontrollen innan mål. Toleransnivån för vad som är en backe minskar och jag går nu i de flesta motlutor, energin räcker inte längre. Har snart varit igång i 8 timmar. Hjälpsamma funktionärer hjälper till med att kyla ner huvud och nacke med isande kallt vatten – ”De här ä inge kranvatten du”. Sååå skönt och uppiggande – mycket tack för hjälpen och de uppmuntrande orden på vägen. Börjar spana efter 21 km-skylten, ”bara” en halvmara kvar, helt galet egentligen, jag har sprungit drygt 3 halvmaror i rad nu och har ändå en kvar … Hökberg dyker upp och jag lyckas inte få i mig något annat nu än vätska, vatten, cola och blåbärssoppa. Fast föda känns helt omöjligt att få ner.

Vidare mot Eldris(81km), sista kontrollen innan mål. Familjen var inte i kontrollen i Hökberg utan de står och hejar några km längre ner längs spåret, nära landsvägen. Skönt att se dem naturligtvis, men jag vill inte ha något äta, jag mår inte bra längre, är bara trött, trött, trött, känner mig inte alls trevlig. Säger hejdå och vi ses i mål till familjen. Bara 17 km kvar …

Kämpar mig framåt, det känns som om jag står stilla nu. Det är platt, inte mycket till motlutor att gå i, måste gå några meter då och då ändå. Kyler huvud och nacke när jag kommer åt. Längtar efter nästa kilometerskylt, efter nästa vätskekontroll, men det känns så långt mellan dem nu. Jag är trött, det är dammigt, det är varmt, det är långa sträckor i det sandiga solgasset, det tar aldrig slut. Springer med samma löpare runt om mig, ibland före, ibland efter. Ingen säger något, alla sliter och lider på sitt sätt.

Till slut kommer vi fram till Eldris, nu är det bara spurten kvar :). Mer vätska, både i kroppen och på knoppen. Lyckas få i mig den sista gelen också. Går ut ur kontrollen, tar ett tag innan jag får igång benen igen. Det enda som får mig framåt nu är tanken på målet och jakten på nästa kilometerskylt.

Tidigare under dagen har jag känt att 10:30, den gamla medaljtiden, låg inom räckhåll, men de sista milen bleknade den möjligheten sakta bort. Ser dock att jag har tillräcklig fart att kunna klara 11 timmar vilket känns helt fantastiskt bra.

Avståndet till mål börjar äntligen bli gripbart, 5 km, 4km, 3 km och vid 2 km kommer nästan tårarna. Så nära nu att det nästan går att ta på. Det passerar några löpare som fortfarande har krafter kvar, samtidigt passerar jag några som knappt har styrfart längre, peppar och uppmuntrar.

Till slut får jag svänga in på upploppet, så mäktigt att kunna se målportalen långt där framme. Drar efter andan och börjar springa på riktigt, måste ju försöka hålla stilen sista biten ;-). När det är 100 m kvar är jag uppe i en riktigt acceptabel spurt. Hör familjen ropa och några kompisar som står längre fram. Ser många glada miner sista metrarna in över mållinjen som passeras på 10:49 till slut. Får en high five av en funktionär, en medalj och en t-shirt. Familjen kommer. Jag kan knappt prata, är så trött, så lycklig och så lättad över att inte behöva springa en meter till. Så tacksam att få bli hämtad och skjutsad till en varm dusch, en kall öl, lite mat och en varm säng – världens bästa familj!!! 🙂

Jag kommer tillbaka – måste få springa en gång när det inte är så galet varmt 🙂

Annonser

Människor på flykt behöver din hjälp

Röda Korset
Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kronor till Röda Korsets arbete.

Du kan också skänka via Röda Korsets hemsida.

Bankgiro: 900–8004
Plusgiro: 900 800–4

Skriv Katastrofhjälpen i inbetalningen.

Hoppets stjärna

Postgiro: 900253–6
Bankgiro: 900–2536

Skriv flyktingar i inbetalningen.

UNHCR

FN:s flyktingorgan UNHCR är på plats i Grekland för att hjälpa flyktingarna på Medelhavet. På deras hemsida kan du skänka valfritt belopp för att hjälpa till.

Plusgiro: 90 01 64-5
Bankgiro: 90 0-16 45

Rädda barnen

Organisationen har insatser för familjer och barn som flyr krigets Syrien. Genom att skänka pengar till Katastroffonden stödjer du deras arbete. Rädda barnen finns också på plats i Syrien, Irak och Jemen.

Plusgiro: 90 2003-3
Bankgiro: 902-0033

UNICEF

Även FN:s barnfond finns på plats i katastrofområdena för att hjälpa barn som flyr. Ge valfritt belopp på UNICEF:s hemsida.

Postgiro: 90 20 01-7
Bankgiro: 902-0017

ActionAid

Alla flyr inte mot Europa. Många familjer bor i stora flyktingläger i närliggande länder och Action Aid finns på plats i Libanon och Jordanien.

Postgiro: 90 00 83-7
Bankgiro: 900-0837. Märk inbetalningen ”Syrien”.

Läkare utan gränser

Organisationen patrullerar på Medelhavet med egna fartyg för att rädda flyktingar ur vattnet.

Plusgiro: 900603-2
Bankgiro: 900-6032
Swish: 9006032

Eller skänk pengar via hemsidan.

Vi gör vad vi kan

http://www.vigorvadvikan.com/