AXA #fjällmaraton – Ottfjället, här kommer jag igen

Det börjar dra ihop sig till AXA Fjällmaraton. Jag ser verkligen fram emot att få komma upp till Vålådalen och få springa i fjällvärlden igen. Jag åker inte upp för att krossa förra årets tid, men självklart vill jag komma runt snabbare i år. Mitt främsta mål är att ha en bra dag och att få njuta de sista semesterdagarna i fjällmiljön.

Det blir ett antal långa löpningar om året (> 4 timmar) på stig för mig. Ofta med några kompisar, ibland själv och så något lopp emellanåt. Oavsett hur jag springer så njuter jag, oftast ;-), bara av att få vara ute och få ägna mig åt springa långt och länge. Framförallt – att kunna göra det! AXA för mig är just det – att få vara ute och springa länge, kämpa, må bra och ha kul med likasinnade. Dessutom i en helt oslagbar miljö!

Nåväl – hur har motionärens förberedelser sett ut i år? Bortsett från ett halskli just nu som jag väljer att ignorera, så har det blivit mer löpning i terräng i år än något år innan Vi hade lite snö i vintras vilket gjorde det lättare med kontinuiteten i träningen. Jag har fler 5-timmarspass i benen och kunnat köra tuffare backpass än förra året. Fortfarande känner jag dock en djup respekt för Ottfjällets sluttning med tanke på förra årets lopp. Jag tror att jag är bättre förberedd för att möta ”Väggen” efter Nordbottnen, men det återstår att se. 🙂

20130812-232121.jpg

Så det skall bli riktigt kul och utmanande att ställas mot Ottfjället igen och träffa alla andra som också ger sig på det. Till er som inte har gjort det ännu – gör det! Kan en motionerande gubbe som jag med lite pannben ta sig över tre fjäll så är ni många som fixar det!

Vi hörs efter jag har kommit ner på andra sidan! 🙂

 

Annonser

Bra start på året

Årets första långdistans gick bra den med. 🙂

solsken

Min orientering känns stabil just nu på svart nivå. På drygt 3 timmars tävling hittills i år ger mig Winsplits en bomtid på totalt 8 minuter. Sedan går det inte fort jämförelsevis, men jag känner mig väsentligt tryggare på svart nivå.

På samma sätt som när det har strulat och bommats tidigare så försöker jag förstå varför det funkar bättre just nu:

  • Många kloka saker har sagts i den här tråden på orienterare.nu och en del finns samlade här – stort tack alla ! 🙂
  • Jag tar det mycket lugnare i starten, kollar norr innan, börjar inte springa förrän karta, kompass och terräng stämmer. Försöker vara överdrivet noggrann till 1:an, kanske inte går hela vägen, men väljer en mycket kontrollerad fart och väg.
  • Jag använder höjdkurvorna på ett helt annat sätt i år. De har blivit mer stöd i min orientering på samma sätt som andra kartobjekt. Vinter- och vårorienteringen ger dessutom stora pedagogiska fördelar i och med den klara sikten i skogen just nu.
  • Jag har blivit bättre på att skapa mig en bild hur terrängen kommer att se ut när jag kommer fram.
  • Jag släpper kartkontakten mer sällan nu. Jobbar med att ignorera andra löpares vägval, men går fortfarande i den fällan ibland.
  • Jag frågar mig själv oftare – Vet du var du är nu? Vet du vart du är på väg? Om inte, hur tar du dig dit där du vet? Jag har vänt fler gånger i år tillbaka till trygg mark tidigare, istället för att försöka kompensera och försöka orientera från ett osäkert läge.
  • Omvänt – jag försöker förenkla och släppa kartan när jag springer på grovkompass. Detaljerna är inte viktiga på väg mot en säker uppfångare.
  • Jag har lättare att genomskåda mina svåra kontroller där jag ofta får problem, lugnar ner mig och är mer noggrann på väg mot dessa.

Det finns självklart en del att jobba vidare på, bl a:

  • Mycket av det ovan går att göra ännu bättre och få in fler beteenden i ryggmärgen, dvs öva, öva, öva.
  • Kartminnet – jag tycker att jag tappar i hastighet ibland när läser kartan för ofta. Jag kan inte läsa kartan springande, varken teknik eller syn klarar av det utan jag får oftast stanna upp för att läsa (= ryckigt tempo).
  • Vägval – har för dålig rutin för att ha en riktigt bra känsla för vad som är bra för mig. Går oftast bra, men ibland ser jag inte det uppenbara förrän efteråt.
  • Fysik och teknik – här finns det potential lovar jag ! 🙂

Nu är jag en motionär och kommer så förbli, men visst vore det kul att kapa någon minut på km-tiden framöver …

Luftlandsatt

Har funderat lite över mina återkommande parallellfel …

Att orientera är ju (förutom löpningen) karta, kompass och terräng … och så därtill en hjärna som som skall tolka, översätta och kontrollera att kartan och terrängen överensstämmer.

Vi tar alltså en karta i handen och rör oss i terrängen. Hjärnan tolkar kartan, skapar en modell av hur terrängen borde se ut, stämmer av detta med synintrycken där vi är (och ev fuktigheten i skorna 😉 ) och kontrollerar överensstämmelsen. En förenkling naturligtvis, men den beskriver en princip: karta -> modell ->terräng

Så till mitt problem som jag ser det. Jag ser nu ett terrängföremål som jag skall placera in på kartan. Nu blir det alltså terräng -> modell -> karta. Modellen som de grå brottas med nu är alltså en kartmodell som jag nu försöker (ibland ganska desperat) hitta på den riktiga kartan.

Hjärnan (inte bara min, utan den mänskliga :)) har en fantastisk förmåga att förenkla, generalisera och anpassa information så till den milda grad att den lägger till information som saknas. Allmänt en helt ovärderlig förmåga för vår vardag, men i exemplet ovan spelar den mig ett spratt. Den lyckas genom sin förmåga att anpassa min mentala modell till kartan så att jag tror att jag vet var jag är.

Så till Er orienteringsrävar, för att få er att släppa era naturliga och djupt inlärda beteende. Kan vi göra ett tankeexperiment – en luftlandsättning:

  • Ni släpps nu ner rakt i terrängen. Mitt i storskogen där ”allt ser likadant ut”.
  • Det är jämnmulet och ni har ingen känsla om riktningar, den inbyggda kompassen ger inget utslag
  • Vid fötterna hittar ni en karta (1:10 000, ser dessutom ut att vara nyreviderad) och tro det eller ej – en tumkompass av bättre kvalitet !

Så – vad gör ni, hur tänker ni, steg för steg så ett barn kan förstå? 🙂

(Bara beskrivningen kanske kan ge er en bild av det mentala och känslomässiga tillstånd jag befinner mig i ibland … ;))

Bom i sluttning forts …

Så här gick det till …

Tyckte att rakt på var en bra idé och tar kompassriktning

Gör en hyfsad vurpa efter de tre punkthöjderna (= trött)

Slarvar både med kompass och kurvbildsläsningen på väg upp på benen

Kommer upp på höjderna i den gröna ringen och är övertygad att jag är i den gula ringen söderöver

Inser att jag har gått för långt när jag kommer fram till branten – tydlig uppfångare iaf 🙂

Tror att jag står vid branten i den gula ringen, men är, ja …

Och så gick det några minuter …

Ett parallell-fel förorsakat av slarv och trötthet, väldigt enkelt att se efteråt.

Har läst de kloka råden i kommentarerna och tagit intryck. Jag tror att jag idag hade hållit mig mer söder om strecket, ev tagit hjälp av stigarna och sankmarken (visuellt, inte nödvändigtvis gått ner till dem) och gått in i ringen mer västerifrån . Men som någon skrev, skrålöpning är inte enkelt …

Bom i grönområde

Ett exempel där jag ofta får svårt är gröna områden. Min kroppshydda är inte gjord för snabb framkomst i tät vegetation vilket gör att jag har svårt att hålla riktningen.

Här kommer jag från den runda branten, förbi diverse stenar och småhöjder, över surdraget fram till klippblocket.

Noggrann kompasskurs till kontrollen vid stenen. Går så noga jag kan genom det gröna (det vita på kartan var nog mer grönt än vitt).

Bommar kontrollen med några meter, hejdar mig när jag bokstavligt börjar fastna i grönskan. Sikt på 2-3 meter.

Vänder om mot sista säkra (klippblocket), har inget att gå på mer än kompass tillbaka.

Känner att jag kan nog bomma sista säkra också. Ser gulområdet istället uppe till höger (vänster på kartan).

Tar mig dit, läser in mig, ny kompassgång in mot kontrollen, bommar igen med några meter, ser stenskravlet rakt fram och inser att kontrollen ligger på andra sidan buskaget.

Sträcktid 6 min, bomtid 3 min.

 

Kloka råd

På orienterare.nu i tråden http://www.orienterare.nu/t/1361 finns det många kloka råd som erfarna och generösa orienterare har delat med sig av  – rekommenderad läsning !!

Här är ett urval av råden som jag skall försöka ta till mig omgående:

”Fokusera på det som avviker och sk*t i det som det finns mycket av. Om sträckan tex är full av en massa svart och brunt plotter så kan det tex vara läge att sikta in sig på en sankmark. Är det å andra sidan platt så kanske en enstaka höjd är en bättre hållpunkt”

”Direkt när du känner att du tappat kartkontakten så ska du ”backa bandet” och tänka när du senast visste var du var och vilken riktning du kom dit du är nu (passa kartan och tänk från vilket håll du kom från).

Runda aldrig objekt, du kommer aldrig ut där du tänkt. Lita på din egen förmåga med kompassriktning istället. Dra rätt ut mot mossen med hjälp av kompassen.

”Håll kompassen mitt för kroppen då du syftar framåt så att du får en bra syftlinje”

”Om man vill läsa kartan i farten så kan man hålla upp kartan några sekunder innan man tittar så att kompassen är stabil. Man tittar långt fram och åt sidorna innan man läser kartan sen läser man kartan sen tittar man långt fram och försöker se nya saker man läste på kartan.”

”Så kom nu ihåg: Kurvbild, kurvbild och kurvbild!”

”När jag står vid startlinjen kollar jag åt vilket håll norr är, och man kan sen när man vänder kartan omedelbart passa den mot norr. Då ser man (om snitseln är rakt fram till startpunkten) hur många grader man ska vrida sig, om det inte är rakt fram från startpunkten. Jag vrider alltså kartan när/om jag svänger, så att kartans norr alltid är mot norr.”

Finns det något som helst stigvägval till ettan, ta det. Även om du tror det tar en eller två minuter längre. Du kommer tjäna in dem.”