Borås Ultra Marathon 2015 87 km

Vaknade på natten av regnet som hamrade på fönsterblecket, tänkte på @ReinholdFredrik och @42kilometer m fl som hade startat redan kvällen innan från Borås för att springa till Skatås för att vända och springa tillbaka i 100-milesloppet.

Det småregnade när vi kom upp till Skatås. Fick se ryggen på en av 100-mileslöparna som precis gav sig av tillbaka mot Borås, kändes lite overkligt att man klarar av att springa så långt och så länge. En väg kändes mer än nog just då. Kyligt, mörkt och kallt sista dagen i maj (!) där vi stod och väntade i gryningen på att få ge oss iväg mot Borås.

”Startskottet” gick och vi rullade iväg, alltid skönt att få komma igång. Jag hade med mig kartor från nätet för hela sträckan, 8 stycken in alles, dvs ca drygt en mil per karta. Dessa blev mina delmål under hela dagen fram till Borås. Första milen till Kåsjön var bekanta stigar. Tänkte stilla i stigningarna att i sådana här backar kommer jag inte att springa senare idag.

Första kartbytet strax innan Vildmarksleden. Har sprungit ensam några km nu. Ett lager kläder har åkt av, det blev för varmt så fort vi började röra oss. När trailen blir lite mer teknisk kommer jag snart ifatt och förbi en del av löparna som sprang ifrån mig på grusvägarna tidigare. Innan Härkeshult håller vi på att missa leden, så lätt hänt när man springer bakom någon. Kommer fram till första kontrollen efter 17 km. Känns alltid skönt att passera ett delmål. Blir inte kvar här så länge utan rullar vidare.

Andra kartbytet efter Härkeshult. Här springer vi i en grupp på 8-10 löpare inom några hundra meter, en del långa partier på grusväg innan vi närmar oss Härsjön och Härskogen. Regnet tilltar nu och det börjar bli kyligt. Har börjat gå nu i motluten mer konsekvent för att spara krafter. Kommer fram till den andra kontrollen i Härskogen efter 29 km. Stannar några minuter för att dra på mig regnjackan som funkade suveränt under dagen. Vips så är jag ensam vid kontrollen och springer sedan ensam ända till Hindås.

Tredje kartbytet – efter kontrollen går leden på en helt nyanlagd del, kanonfint, men lite ensamt i skogen. Kommer ut på en lång grusväg, anar en löpare långt i fjärran, visar sig sedan vara en 100-milers – jösses vilka kämpar de är! Vi hälsar och peppar varandra. Fortsätter i min ensamhet med kartan i handen, fokuserad på att inte missa leden. Delmålen på sträckan hjälper till, fram till kraftledningen, norr om mossen, förbi gården, ut på vägen osv. Strax innan Hindås kommer jag ifatt en löpare och snart är vi 4-5 st som snurrar lite i Hindås innan vi hittar ledmarkeringarna till Hindåsgården.

I Hindås blir det lite rörigt innan jag förstår logistiken med ombyte, dropbags m m. Skönt att få på sig lite torra kläder på överkroppen, funderar på att byta strumpor, men tänker att de kommer att vara lika blöta om någon kilometer. Jag glömmer dock att fylla på med geler från dropbagen. Visade sig dock inte ha så stor betydelse. Löpningen hit hade gått bra, kroppen kändes bra och det var nu loppet började på allvar.

Fjärde kartbytet, nu ute på Sjuhäradsleden. Passerar en del hus och stugor som verkligen känns som om de ligger mitt ute i ingenstans. Håller på att springa fel, lurades av en pil, men fick hjälp att hitta rätt av en löpare som kom ifatt mig. Springer hela den här kartan i stort sett själv, ser inga löpare förrän vid nästa kontroll. Backarna ner mot Hestra var långa och branta, anade att vi skall nog upp några meter sedan efter botten, och så var det …

Femte kartbytet, klättringen från Hestra kändes rejält vid det här laget och de blev några km utan mycket till löpsteg. Fortfarande ensam och fokuserad på att hålla mig på leden. Spanar och längtar efter Aborrsjön och  den näst sista kontrollen vid 57 km. Till slut dyker den snabbt upp bakom en krök med ett gäng härliga funktionärer som peppar och uppmuntrar. De första 45km-löparna dyker upp när jag står i kontrollen. Blir här en stund, äter och dricker efter förmåga, mår ganska OK men börjar känna mig lite sliten. Att komma fram till en kontroll blir lite till ett antiklimax eftersom man snart måste fortsätta mot nästa kontroll. Lämnar kontrollen gående för att maten skall få sjunka lite. Nu kommer alltfler 45km-löpare ifatt mig och det är inte så ensamt längre på trailen. Märker att jag är tröttare nu, halkar och snubblar oftare.

Sjätte kartbytet och vidare mot sista kontrollen vid Nordtorp vid 72 km. Gångsträckorna kommer betydligt oftare nu och det är segare att komma igång, men jag lyckas övertyga mig om att börja springa iaf och när man väl har börjat så går det ändå ganska bra, om än inte så fort. Kartan i näven och delmålen hjälper mig framåt på leden, förbi gården, in i skogen, ut på grusvägen osv. Passerar till slut utsiktspunkten ovanför Viaredssjön och nu är jag halvvägs över näst sista kartan mot sista kontrollen innan målet i Borås. Innan vi kommer till Nordtorp släpper leden ner oss ett antal höjdmeter innan det är dags att klättra igen. Nu är det seeeegt, inte mycket spring i benen nu. På krönet av en ”oändlig” backe kommer jag ifatt en tappert kämpade @ReinholdFredrik som nu har varit ute i snart 20 timmar på sina 100 miles. Vi har sällskap en stund och jag anar att det samtalet inte går till historien som ett av det skarpaste 😉 Till slut dyker Nordtorp upp och det känns helt fantastiskt att komma till den näst sista kontrollen. Samtidigt mår jag inget vidare, har ingen matlust och försöker istället få i mig vätska.

Sjunde och sista kartbytet, asfaltsbacken ner från Nordtorp är brutal mot ben som varit igång i drygt 7 mil och närmare 10 timmar nu. Delmålen blir kortare och kortare, samtidigt är det uppmuntrande att känna att kartan håller på att ta slut. Passerar Ebbared och håller på att springa fel i Ekås, men blir tillrättavisad av en hjälpsam bilist som pekar mig rätt. Kommer ifatt ett gäng vid Hestrastugan och vi diskuterar hur långt vi har sprungit och hur långt det kan vara kvar nu. Det känns verkligen som om vi är nära kanten och snart kan kika ner på Borås och på målet. Kommer ifatt ytterligare en 100-mileshjälte strax innan Rya Åsar. Svär mig upp på nämnda åsar, inte sugen alls på uppförsbackar just nu. Till slut ligger Borås där och jag tar mig ner för skidbacken helt ograciöst. Lämnar leden nu och håller intensivt utkik efter BUMs snitslar, vill absolut inte missa dem nu. Passerar ytterligare ett par löpare som är tröttare än jag och kommer äntligen ner till Viskan.

GPS-klockan dör nu med ett piiip (den andra för dagen, bytte klocka i Hindås). Har inte kollat på klockan så mycket mer än på sträckan. Anar att det börjar skymma i grådasket, borde ha varit ute i snart 12 timmar gissar jag. Nu är det bara några krökar längs Viskan till Stadparksbadet och jag är nöjd att jag fortfarande springer. Men det är många krökar och många hårda asfaltsmeter på trötta ben innan Stadsparksbadet till slut dyker upp. Hör helt plötsligt steg bakom mig i en viadukt och ser två 87-kmlöpare är på väg ifatt mig. Ah det går ju bara inte. Lyckas få igång benen en sista gång och spurtar, nåja ;-), in i mål där familjen står och väntar tålmodigt sedan några timmar.

Efteråt – Lyckas ta mig in under 12 timmar på 11:50 vilket jag är grymt nöjd med. Har inte haft några tidsmål från början utan har bara fokuserat på att klara springa sträckan. Jag mår sådär, är långt ifrån hungrig, magen känns som en sörja av geler, chips, choklad och andra nyttigheter. Är ändå positivt överraskad att kroppen och benen känns såpass ok, även om jag självklart är rejält sliten. Så oändligt skönt att få duscha av sig svett och lera, ta på sig torra, varma kläder och glida in i baksätet och bli skjutsad hem .

Summerat:

  • Ett kanonarrangemang, vilken logistik och uthållighet funktionärerna fixar. Har sällan träffat så positiva och peppande funktionärer. All heder till arrangörerna!
  • Utrustningen funkade grymt bra, främst skorna Asics Fujitrainer i kombination med Drymax-strumporna. Inte ett skavsår eller ens en blåsa trots all väta och lera!
  • Regnet gjorde mig inte så mycket, det var främst efter 3 mil i Härskogen som det var lite i överkant och började kyla. Min ”panikinköpta” Inov8 Stormshell 150 gjorde då jobbet mer än väl, höll vätan ute och värmde lagom utan att bli för tät.
  • På ryggen satt en Salomon Advanced Skin 12. Gillar den, lätt att komma åt fickorna i sidan, även med dragkedjorna. Sitter bra och tight utan att skava
  • Bar med mig energi i form av Vitargo gels och hemmagjorda Runekakor, plus lite chokladbitar. Funkade bra, hade behövt ytterligare någon gel som jag glömde i Hindås. Det krävs en del disciplin att hålla energinivån, man blir inte så skarp efter några timmar på trailen …
Annonser

Ett speciellt Varv

I år var det 10 år sedan jag ställde mig på startlinjen i Göteborgsvarvet. Årets varv blev #11 i ordningen, faktiskt också i följd, och dessutom extra kul på flera sätt!

Historien om mitt inträde i löparvärlden skrev jag om i ett tidigare inlägg. Många mil har passerats under fötterna under de 10 år som har gått och många delmål har uppnåtts på vägen. Från de första årens att överleva 21 km på ett någorlunda hedervärt sätt, till att springa under 2 timmar, under 1:50 osv. Alla målen har varit stora att uppnå och gett mig inspiration att träna vidare och bli ytterligare lite bättre till nästa år.

Varvet är numer en milstolpe i kalendern och ett självklart mål under våren. Jag anmäler mig alltid direkt och funderar aldrig på om jag skall springa eller inte. För mig är Varvet alltid en kul upplevelse och ett imponerande arrangemang. Visst är det mycket folk och trängsel emellanåt, men med tanke på hur mycket folk som är i rörelse förundras jag hur väl allting fungerar ändå. Det är väldigt kul att få vara en liten del av världens största halvmara.

Årets Varv blev speciellt kul och lyckat. Träningen under vintern och våren har gått mycket bra och det har blivit fler kilometrar än något år tidigare. Den milda vintern gjorde att det gick lättare att hålla igång löpning under hela det mörka halvåret. Sista veckorna före Varvet stiger jag ur skogen och kör framförallt långintervall på asfalt, 1-, 2-, 3- och 4-tusingar. Det jag märkte tidigt i år var att jag konsekvent låg under 4:30-tempo på intervallerna – det är snabbt för den här farbrorn.

Förra årets 1:41 låg inom räckhåll om bara det inte blev för varmt på Varvsdagen – och det blev ju helt perfekt löparväder! Jag stod längst fram i startgrupp 5 vilket bidrog till att första km gick på 4:20 – ”Lugna ner dig gubbe, det här håller inte”. Säldammsbacken fungerar som en bra temposänkare och därefter försökte jag hålla mig runt 4:40-tempo. Blev lite full i skratt ”Bromsa ner lite och ligg i 4:40-tempo” – ha, ha, jag som aldrig trott att jag skulle kunna springa fortare än i 5-tempo. Bra känsla m a o.

Älvsborgsbron och Eriksberg passerades i bra tempo, kul som vanligt med allt folk och alla band som spelade. Vid TV-huset stod familjen och hejade, vilket alltid ger en kick. Hisingsbron kom och tempot funkade fortfarande och när jag kommer ner mot Nordstaden och ser klockan vid 15 km så står det klart att här finns chansen att komma under 1:40 om jag inte stumnar helt på slutet.

Försöker hålla tempot uppför Avenyn, men det är allt liite segt och framförallt mycket folk. Uppför Vasagatan så känns benen ändå fortfarande pigga och jag springer förbi en hel del löpare här. Linnéplatsen passeras och nu är det inte långt kvar. Klockan vid 20 km ger mig knappt 6 min att fixa 1:40 och det släpper jag f-n inte nu. Skakar upp kroppen i 4:30-tempo sista km och lyckas hålla stilen hyfsat mot kameran (!) innan jag går i mål på 1:39:39 – lycka! På 11 varv har jag blivit en halvtimma snabbare på Varvet, så ge mig 10 år till så … 😉

Kameran – ja! Dagens andra smällkaramell – jag fick förtroendet att hjälpa Varvet med att vara med i reklamfilmen för 2016 års Göteborgsvarv. Kul och hedrande!!! 🙂 Här kan man se hur jag ser ut när jag lyckas ta mig i mål under 1:40 för första gången!

Japp – anmälan är gjord till 2016, går ju inte att motstå efter den reklamen 😉

 

För 10 år sedan …

På en julfest för ganska exakt 10 år sedan kom det en näve farande över bordet efter några snapsar. Jag grep den självsäkert och sa ”Taget”.

Det var ett vad om att springa Göteborgsvarvet. ”Vad tror du? 1.45 borde man väl fixa med lite träning?!”

Jag sprang ingenting på den tiden och då menar jag verkligen inte en meter. Vi befann oss mitt i livet med två barn, ett tredje på väg, husbygge, karriär, … Dessutom hade jag i stort sett ingen idrotts- eller träningsbakgrund.

Det kan vara förståeligt att det behövdes en snaps för att komma igång …

Vintern gick och i slutet av mars hade jag fortfarande inte sprungit en meter. Mindre än två månader kvar och jag inser att kompisen verkligen har tänkt springa 21 km. Ett vad är ett vad och man kan ju inte kasta in handduken utan ha varit uppe på mattan, eller …

Jag rotade fram ett par 10 år gamla ”joggingskor” och någon form av gammal t-shirt i bomull. Hade fått ett tips att börja springa i 9 minuter och sedan gå i 1 minut. Ingen GPS-klocka eller tidtagarur, så armbandsuret fick följa med.

Jag kommer ihåg mina första rundor, korta rundan var 5 och den långa var 7,5, om jag mätte snällt. Fick slita hårt på dessa första rundor, de 9 minuterna tog aldrig slut. 21 km var rent skrämmande långt.

Jag insåg att om jag skulle våga ge mig ut på Varvet så var jag tvungen att testa åtminstone 15 km innan. Jag körde en 8-kmrunda två varv, kunde inte gå på två dagar efteråt, men det gick!!

Varvet 2005 genomfördes till slut på 2:08 och det har blivit 9 varv till efter det.

Vadet? Jo det förlorade jag, men jag vann en livsstil! 🙂

AXA #fjällmaraton 2014

Några reflektioner från årets fjälläventyr …

Korta versionen:

Ett suveränt arrangemang, lysande väder och fantastiskt fin dag på fjället. Tyngre än förra året, varmare och lerigare. Lyckades ändå putsa tiden med 10 minuter. Piggare kropp både under och efter loppet – helt nöjd! 🙂

Långa versionen:

Jag var grymt taggad att få ge mig ut på en lång löptur i fjällen igen och  vilken dag det blev! Jag åkte inte upp för att slå förra årets tid, men visst ville jag ta mig runt på en snabbare tid. Förra året landade jag till slut på 6:45 och jag trodde mig nog att kunna putsa 20-30 minuter på den tiden om det funkade bra.

Vädret vid starten var riktigt fint, små vita moln på en blå himmel och solen värmde redan nu. Kände mig helt lugn innan start, förberedelserna var gjorda långt innan, utrustningen på plats och jag lyckades glida undan en halsinfektion veckan innan. Nu var det bara att se hur långt det räckte.

Försökte ta mig lite längre fram i år innan klättringen mot Skalknippena och Välliste började efter 2 km. Kön upp blev dock ungefär densamma, tyckte dock att jag kunde springa lite mer när vi kom upp i björkskogen. Hälsade på twitterkollegan @Egeskanz och partnern @Pantzar78 i Team Clint Eastwood och fick en bra rygg på dessa hela vägen upp till toppen. Tack för det och kul att se er! 🙂

Jag kollade första gången på klockan vid toppen och såg att det bara skiljde 2 minuter mot förra året. Kände mig lite som en syndare som inte stannade upp och tittade mer uppe vid toppen utan drog snabbt vidare ner mot kontrollen vid Ottsjö. Hade bättre koll på banan i år och skötte energi och vätska bättre. Löpningen funkade bra utför, kul och teknisk löpning, hade bra ryggar hela vägen ner till Ottsjö. Det var ett längre parti där vi mötte leran ordentligt, sög nog lite kraft redan där.

Framme i Ottsjö kollar jag klockan för andra gången och skillnaden till förra året är fortfarande ”bara” några minuter. Funderar inte så mycket på det utan accepterar läget och fokuserar på att ha en bra dag och njuta. Börjar klättringen mot Hållfjället och känner mig inte helt nöjd med att jag redan känner mig lite trött i stigningarna. Inser nu att värmen säkert påverkar. Passerar några medlöpare som är i samma läge och som känner att det går trögare i år.

Vädret är fortfarande lysande och vyerna, ja suck, de går att leva på länge. Passerar 22 km-markeringen och det är dubbla känslor. Å ena sidan så tycker kroppen att det är skönt att det tar på det, å andra sidan är det tråkigt att det bara är hälften kvar nu.

Kommer ifatt twitterkollega #2 under dagen @42kilometer, Kristian – kul att träffa dig också! 🙂 Vi har sällskap och pratas vid en stund fram till Hållfjällets fjällstation. Sedan bär det av neråt och i år kunde jag springa ner i egen takt vilket var skönt. Dock känner jag mig seg i benen innan kontrollen vid Nordbottnen. När jag kollar på klockan för tredje gången så skiljer det fortfarande bara några minuter från förra året.

Jag tar det lugnt vid kontrollen, dricker mer än jag äter. Känner mig sällan hungrig när jag springer, speciellt inte när det är varmt ute. Bävar lite inför mötet med ”Väggen”, vet ju i år vad som väntar … tar mod till mig och ger mig lugnt iväg mot Ottfjällets branta fot. När vi springer där på ett led fram mot ängen där klättringen börjar så kan jag inte låta bli att tänka på lamm som är på väg mot … grillning!

Väggen kommer, klättringen börjar, tar det medvetet lugnt för att inte driva för mycket mjölksyra redan nu. Gör tre korta stopp på vägen upp i den brantaste delen, fyller på med energi igen i sista stoppet. Passeras av Kristian på vägen upp i branten och har en bra rygg inom synhåll på honom hela vägen upp till toppen – tack för den!

När den värsta klättringen är gjord känns kroppen trots allt väsentligt piggare än förra året. Klarar att springa emellanåt, fyller på med energi och kör ner huvudet i två sköna och uppfriskande fjällbäckar på vägen upp. Sista 500 m upp till kontrollen på toppen blir sega, men det är långt ifrån förra årets kramper och kämpande. Kommer upp på toppen rejält trött, dricker som törstig kamel, sportdryck, Coca Cola, kaffe, vatten. Ger mig på en chokladboll, men mår mest illa av den. Det är kallt och rejält blåsigt på toppen i år, så jag blir inte kvar här så länge.

Jag springer ut ifrån kontrollen i år, det gjorde jag inte förra året. Knegar upp för sista klättringen innan det är dags för sista långa utförslöpan ner mot målet i Vålådalen. Här är jag faktiskt för första gången lite missnöjd och irriterad under dagen. Förra året sprang jag i mina orienteringsskor Inov8 Oroc, i år valde jag ett par mer dämpade Icebug Anima2. Greppet på båda skorna är perfekt, men i den leriga utförslöpan nerför Ottfjället saknar jag i år den tightare Inov8-skon. I och med att jag är trött och underlaget är tufft så åker foten runt mer i mina Anima2. Försökte knyta om skorna, men jag lyckades inte få upp den leriga knuten med mina stela fingrar, så det fick vara.

Grusvägen närmar sig och det är en lättnad att komma ut på en sträcka där jag inte behöver placera fötterna medvetet. Kollar på klocka igen och inser att det har gått ca 10 minuter fortare över fjället i år vilket självklart är kul. Rullar utför de sista kilometrarna mot mål och det är fantastiskt skönt att se Vålådalens fjällstation igen och att få gå i mål.

I mål väntar i år halva familjen, frun och äldste grabben som båda sprang korta banan när pappa klättrade runt på fjällen. Så skönt att komma i mål, äta, dricka, sitta, ligga och bara njuta. Så svårt att få av sig kompressionsstrumporna när lår och vader vägrar samarbeta och krampar vid ansträngningen. Jag känner dock direkt att kroppen har tagit långtifrån så mycket stryk som förra året och benen känns oförskämt pigga redan på kvällen och dagen efter.

Faktum är att detta blev en del av årets firande av bröllopsdagen, den 17:e i ordningen. Den avslutades med en god trerätters middag med en flaska rött till. Lovar att jag somnade helt ovaggad den kvällen.

Grymt kul och fint år på fjället. Jag vill helt klart hit igen och springa, men jag hade i stort sett bestämt mig för att stå över 2015 års upplaga redan innan. Men nu har ju arrangören lagt om hela banan och den nya banan verkar minst sagt lockade. Så vi får väl se … 😉

 

Ögonblick från en träningsrunda

Jag upplever en större tröghet att komma iväg på träningsrundor under vinterhalvåret, speciellt på vardagskvällar. Det går lättare att motivera sig vackra dagar på helgerna.

Jag fick iväg mig på veckans långpass redan på lördagsförmiddagen i helgen. Jag kände mig tung i kroppen, knän och hälsenor protesterade till att börja med. Den nyfallna snön gjorde landskapet vackert, men samtidigt slirigt och bakhalt. Jo, det stämmer – jag kände mig negativ när jag började rundan.

Vi har förmånen att bo nära ett stort skogsområde och har tillgång till en bra karta vilket gör att jag inte behöver planera mina rundor innan i detalj utan tar de krokar som lusten i stunden ger. Det ger mig en bra omväxling och gör den mentala delen av långpassen enklare.

Som vanligt så blir livet och löpningen enklare efter någon timmas löpning och jag lägger på lite längre krokar bort i skogen. När jag kommer längst bort så är jag helt ensam. Jag springer i orörd snö på ridspåret, helt ensam. Jag följer spåret upp på en ås och springer på åsens rygg rakt söderut.

Den lågt hängande solen kämpar med att skicka in sina strålar genom grenverket i skogen. Känslan och upplevelsen i att springa i orörd snö i det matta motljuset är helt fantastisk. Tramp, tramp, tramp, tramp, tramp, …

När stigen närmar sig åsens södra näsa, bryter solen igenom helt när jag kommer ut på utsiktspunkten ovanför sjön. Nu är det så vackert så jag måste stanna och bara titta, andas, titta, andas och njuta …

vinterutsikt

GPS:ens batteri ger upp med ett ilsket pipande, har varit ute i nästan två timmar nu. Startade med låg laddning på batteriet, bryr mig faktiskt inte. Alla negativa tankar, smärtor, orosmoln är nu borta. Nu är det bara ett härligt, härligt träningspass mitt i verkligheten i ett vinterskönt landskap. Vill bara säga ”Tack !” till någon.

När jag står där i mitt moln av varm utandningsluft och njuter tycker skogens konung att det räcker. Ett 30-tal meter ifrån mig reser han sig upp och rusar iväg med brak i skogen – mäktigt.

Det är 4-5 grader kallt ute och det blir dags att röra sig hemåt, har nästan en mil hem härifrån. Jag följer spåret hela vägen ner från åsen till sjön och vassen. Isen har inte lagt sig ännu men det har frusit på is på vasstråna och det blir som ett skirt klockspel när stråna rör sig i vågorna från den bitande vinden. Fulländat !

vintervass

Nu springer jag hem sista milen och är bara positiv ! 🙂

45 varv runt en liten sjö

I början av november sprang jag Borås 6-timmars vilket var mitt första tidslopp. Jag hade funderat ett tag på att springa det. Jag var dels lockad av att prova på tävlingsformen i sig, dels av att se hur långt och länge jag orkade springa.

Ramnasjön

Jag springer som bekant inte fort, men jag har sällan några problem att hålla på länge. Innan Borås hade jag ett handfull pass de senaste åren på 6 timmar och uppåt och med en längsta sträcka på 47 km och då har det alltid varit traillöpning.

Under september och oktober hade jag knäproblem som märktes mest när jag sprang länge och på asfalt. Därför kändes länge 6 timmar på asfalt som uteslutet. Veckan innan persade jag dock på Finalloppet och hade inga som helst känningar i knät. Så med kort varsel så beslutade jag mig att det fick bära eller brista. På tisdagen innan fick jag OK från Kalle (tack!) att jag hade en plats på lördagen.

Därför kände jag mig ganska oförberedd, åtminstone mentalt, på vägen till Borås och funderade mer än en gång på vad jag hade hittat på. Anmäla sig 5 dagar innan till sitt första 6-timmarslopp, utan ha att tränat fokuserat på så långa distanser och med ett krånglande knä … hmm, hur tänkte jag nu!?

Det positiva som vägde över var alla timmar i terrängen under året inklusive AXA, O-ringen och Lidingöloppet. Jag kände mig stark helt enkelt.

Hade ett litet snack innan med en åskådare som själv hade sprungit marathon tidigare i livet. Självklart kom också frågan – vad har du för mål idag? Ja, eh, hmm (det där hade jag inte hunnit tänka så mycket på) – att klara springa i 6 timmar och mer än 47 km, helst mer än 50 km.

Det var kul att se lite bekanta ansikten från Jogg och Twitter bland de startande. Jag fick sällskap till starten av en långloppsräv som gav råden att 1) hitta ditt trivseltempo direkt, bry dig inte om hur fort de andra springer 2) börja äta och dricka direkt, lite och ofta.

Och så blev det, hittade min lunk ganska snart, det var lätt att hitta klungor som sprang i mitt tempo. Övertalade mig själv att släppa dem när jag tyckte det gick för fort också. 6 timmar är långt. Vädret var riktigt tufft, regnet hängde i luften från början och efter 20-30 minuter släppte det på ordentligt. I kombination med några plusgrader var det bra kyligt, dock inte värre än att jag lyckades hålla värmen i rörelsen.

Min åskådarkompis stod vid varvningen den första timmen och hejade – kul och uppmuntrande ! 🙂 Efter någon timma kom det första draget över knät och det var ingen kul känsla med fem timmar kvar. Jag stannade och stretchade framsida lår (tack för rådet Alice !) så fort det drog. Efter ett par timmar så kom det inte tillbaka igen och jag kände inget efteråt heller. Med lite distans till dagen så var detta nog det mest positiva resultatet, med tanke på hur hösten sett ut.

Att springa varv efter varv runt en liten sjö i regn och kyla en novemberlördag går väldigt mycket bättre än vad det kanske låter. Jag tyckte att de första 20 km var lite sega mentalt, fortfarande pigg i kropp och knopp, men långt kvar att springa. När halvmaran var passerad så gick de mentala kilometerna lättare. Det blev lättare att hitta de mentala målen på 30 km, 40 km, 42,2 km och så dagens mål på 50 km.

Jag jobbade med korta mentala mål på två varv. Jag drack något varannat varv, dvs var 2,5:e km och jag åt något vart fjärde varv. Det funkade riktigt bra för mig. Jag hade ingen period under de 6 timmarna där jag kände mig tom och matt.

Regnet avtog lite efter några timmar och efter att från början haft en idé på att byta om till något torrare så gick det bra att fortsätta. Jag låg länge strax under ett 6-km tempo. Jag insåg att faktiskt hade en bra chans att gå under 4 timmar på maran, men jag insåg samtidigt att det skulle bli för tufft för att kunna fortsätta i två timmar till efter en ev forcering.

Jag passerar 42,2 på dryga 4,10 – helt nöjd med det och med känslan i kroppen. Insåg att om inget drastiskt hände så skulle 50 km passeras och det med råge. Målet uppgraderades nu till 55 km. Jag hade fram tills dess malt på och sprungit hela vägen, med undantag för de korta stoppen vid kontrollen. Vid 45 km tog jag medvetet en promenad på ett halvt varv eftersom jag låg väl över mitt mål. Promenaden var ok, men det var segt och stelt att komma igång att springa igen efter det, så de 4-5 minuterna blev dagens enda promenad.

Efter 42,2 km gick tiden ganska fort upp emot de 6 timmarna. Kroppen kändes fortfarande helt ok, framförallt att knät höll gjorde mig riktigt glad. In på sista timmen förstår jag att jag skulle landa på mellan 57 och 58 km. Ett resultat som jag var riktigt nöjd med.

Under de sista varven dyker min åskådarkompis upp igen och peppar mig. Sista varvet orkar jag t o m trycka på lite och når nästan 58 km, så när som på några hundra meter. Klart över förväntningarna. Jag stannar nästan mitt i kontrollen när loppet stoppas och får direkt min medalj och årets godaste hamburgare i näven – världsklass på den servicen !!!

Allmänt – en stor eloge till SOK Knallen för ett klockrent arrangemang. Trevliga och uppmuntrande funktionärer som höll ut i alla 6 timmar.

Min åskådarkompis var framme och klappade om mig efter målgången – stort tack till dig också, du okände. Han avslutade vårt snack med – ”Då ses vi nästa år igen!” -”Nja, det får vi nog se.” – ”Äh, så känner man alltid direkt efter. Du kommer nog hit igen skall du se.”

Och visst har han rätt, jag kommer sannolikt att stå där den 8/11 2014, kanske lite mer förberedd denna gången 🙂

Ett år på svart bana

För ungefär ett år sedan började jag springa svart bana och jag gissar att det har blivit ett 30-tal lopp sedan dess.

Steget till svart bana har varit och är större än jag kunde ana, men jag gillar verkligen utmaningen. Resultaten har varit väldigt blandade och jag är ojämn än så länge, men jag känner mig mycket lugnare i skogen idag. Dels för att jag vet att jag klarar av en svart bana, dels för att jag har lättare att acceptera och förstå mina bommar. Återstår bara att lära mig förutse dem också …

Nu ett år senare kommer de stora misstagen mer sällan och när jag gör dem så blir det ofta bara på en kontroll. Tidigare kunde jag stapla misstagen under ett helt lopp.

Det är ju riktigt kul när det går bra och jag lyckas hålla ihop hela loppet. Med lugnet som jag känner nu så kan jag fortfarande tycka att det är kul att fortsätta banan efter en jättebom, för ett år sedan kände jag mer frustration.

Jag är mer motiverad än någonsin att springa orientering, tycker att det är en helt fantastisk sport. Faktum är att jag insåg häromdagen att det var faktiskt läge att avanmäla mig på en tävling. Det gick inte att få ihop starttiderna för hela familjen och det är ju faktiskt grabbarnas orientering som skall prioriteras … 🙂

Nu skall det snart springas Lidingölopp !