Det var ett tag sedan …

Våren gick fort, fortare än vanligt känns det som. Jag har inte tagit mig tid att hålla bloggen uppdaterad på det sätt jag vill. Det beror  inte på att det har funnits mindre att skriva om utan snarare tvärtom. Sedan hamnar en del spontana tankar numer på Twitter (@OFarsan).

Både löpningen och orienteringen går på högvarv. I den senare så är jag allt mer involverad i ungdomsverksamheten och i klubblivet. I och med att vi har tre egna grabbar som springer i ungdomsklasserna så är det fullständigt naturligt att engagera sig och bidra med det man kan. Dessutom är det fantastiskt roligt och en stor social samvaro – trevliga människor helt enkelt!!!

Nu är det semester och jag hoppas att hinna med lite fler inlägg under sommaren.

Hallands 3-dagars är precis avklarad. O-Ringen står på schemat nästa vecka och sedan avslutas semestern med AXA Fjällmaraton!

 

Annonser

Sluttningsminnen från sommaren

Vi hade en fantastisk upplevelse i somras då hela familjen åkte upp till Boden och sprang O-ringen. Alla i familjen sprang alla fem etapper och blev godkända på samtliga!

Den äldste kämpade med sin förkylning sista dagen och fick gå halva banan. När han kom in på upploppet gav han det som fanns kvar i kroppen och var snabbast i spurten den dagen. Tappert !

Och så har vi då hans pappa, undertecknad, som kämpar med att lära sig hitta i obanad terräng. Första gången på svart bana detta året, i kortklass förvisso. Detta för den fria starttiden och för att hinna med att hjälpa de yngre grabbarna till starterna och skugga den yngste.

Det gick nog ändå ganska bra för att vara mig, nådde inte riktigt upp till mitten av listan i totalresultatet, men jag är helt nöjd totalt 🙂 Men visst snurrade jag runt på vissa kontroller under veckan. Nästan utan undantag var det kontroller i sluttningar där jag ställde till det för mig. Andra etappen var nog värst och här kommer två kontroller från den:

Andra kontrollen:

E2-B1

Här gör jag tidigt i loppet ett misstag som kostade mig 7-8 minuter. Efter sankmarken väljer jag att springa norröver mot släpstigen för att sedan följa den västerut mot kontrollen. Känslan uppe i sluttningen var att ”allting ser ju likadant ut”. Jag klarade inte att läsa in mig i terrängen även om jag försökte vara noggrann. Släpstigen hittade jag inte heller, eller rättare sagt det fanns fler spår än vad kartan visar. Jag kunde först läsa in mig när jag mötte området med berg i dagen väster om kontrollen.

Efteråt ser jag lösningen i vänstervägvalet på de tydligare höjdformationerna, vilket också bekräftas av GPS-spåren från de som lyckades bättre än mig den dagen (röd-markerat i bilden).

Ett par kontroller senare var det dags igen:

E2-B2

Jag var väldigt nöjd med att jag lyckades hitta till ringhöjden och böjen på släpstigen mitt på sträckan. Jag inser redan där att detta är en svår kontroll på min nivå. Försöker ändå mig på att ta mig ut på kanten och läsa in mig på stenar, punkthöjder och branter in mot kontrollen. Igen, framme på kanten kommer känslan – ”allting ser ju likadant ut”. Har hela tiden en känsla att jag skall längre norrut vilket också var riktigt. Samtidigt rör det sig massor med löpare i skogen vilket gör det utmanande att fokusera på sitt eget. Jag tappade 5-6 minuter på denna sträckan.

Efteråt tror jag att den bästa lösningen för mig hade varit att följa släpstigen en bit och gå in mot kontrollen mer västerifrån (röd-markerat i bilden), via trippelstenarna, berg i dagen och det gula området. Däremot är det ingen av de som har behärskat svårigheterna bättre än mig som har valt den lösningen av att döma av GPS-spåren.

Slutsats – svåra kontroller i norrländska sluttningar är en utmaning för en ovan orienterare – men kul var det ! 🙂

Läget ett år senare

Jag startade den här bloggen för ett år sedan, dels i syftet att dela med mig av mina misstag och få lite råd, dels (tror jag) att få skriva av mig lite frustration. Frustration över att jag ideligen gjorde så stora missar i mina försök att börja springa på svart bana.

Sedan dess har jag sprungit ett 30-tal tävlingar i tävlingsklass. Här har jag varit helt konsekvent och bara anmält mig i tävlingsklass för att lära mig och bli bättre.

Utfallet då? Jodå, visst har det gått väsentligt mycket bättre under året, med mina mått då. Jag känner mig helt trygg på svart bana nuförtiden och frustrationen från förra året är borta. Om 2013 präglades av Frustration och Okunnighet så är ordet för 2014 Ojämnhet.

Även om bommarna nuförtiden är färre och mindre så kommer de fortfarande med jämna och ojämna mellanrum. Både under loppen och mellan loppen. Dock har jag blivit bättre på att hantera bommarna. Jag vänder om tidigare alternativt springer vidare mot en uppfångare bakom kontrollen. Jag lyckas bättre med att komma igen och fokusera på att göra resten av loppet bra.

Jag funderar fortfarande mycket över mina misstag och analyserar och försöker förstå vad jag gör för fel. Några funderingar:

  • Jag slarvar med kompassen och kompassriktningen. I vissa lägen märker jag att jag släpper kompassen (omedvetet) och orienterar bara på plan och höjdkurvor. Det blir kanske inte 180-gradarna längre, men 30-40 grader fel får effekter det också.
  • Jag slarvar med tumgreppet, vet faktiskt inte varför eftersom jag är medveten om det. Jag har nog helt enkelt inte nött in beteendet eftersom jag började sent i livet.
  • 8 av 10 bommar ligger i sluttningar och/eller i detaljerade områden. Just i sluttningar ringer varningsklockorna, men likväl så går jag i fällan då och då.
  • En del bommar har med synen att göra. Jag måste ha läsglas nuförtiden och det har tagit tid att hitta rätt hjälpmedel där, speciellt i regn och mörker.
  • Kartstoppen, jag klarar inte av att läsa detaljer på kartan i farten, dels pga synfelet, dels pga orutinen. Beroende på karta och terräng tycker jag att jag ibland blir lite väl stillastående.
  • Avstånd och stegning – använder jag väldigt sällan. För sällan?

Sedan kan jag absolut bli snabbare i terrängen. Lite kluven här dock. Vet inte om en fartökning är det jag behöver just nu, kanske skall avvakta med det tills jag blir jämnare …

I vilket fall som helst så är jag jätteglad att ha hittat till orienteringen även om det kom sent. Alla fem i familjen orienterar nuförtiden, en i utvecklingsklass något år till. För drygt tre år sedan hade ingen av oss sett eller hört talas om en sportident  🙂

sportident

Skulle gissa att det blir en avstämning om ett år igen kanske …

Ett år på svart bana

För ungefär ett år sedan började jag springa svart bana och jag gissar att det har blivit ett 30-tal lopp sedan dess.

Steget till svart bana har varit och är större än jag kunde ana, men jag gillar verkligen utmaningen. Resultaten har varit väldigt blandade och jag är ojämn än så länge, men jag känner mig mycket lugnare i skogen idag. Dels för att jag vet att jag klarar av en svart bana, dels för att jag har lättare att acceptera och förstå mina bommar. Återstår bara att lära mig förutse dem också …

Nu ett år senare kommer de stora misstagen mer sällan och när jag gör dem så blir det ofta bara på en kontroll. Tidigare kunde jag stapla misstagen under ett helt lopp.

Det är ju riktigt kul när det går bra och jag lyckas hålla ihop hela loppet. Med lugnet som jag känner nu så kan jag fortfarande tycka att det är kul att fortsätta banan efter en jättebom, för ett år sedan kände jag mer frustration.

Jag är mer motiverad än någonsin att springa orientering, tycker att det är en helt fantastisk sport. Faktum är att jag insåg häromdagen att det var faktiskt läge att avanmäla mig på en tävling. Det gick inte att få ihop starttiderna för hela familjen och det är ju faktiskt grabbarnas orientering som skall prioriteras … 🙂

Nu skall det snart springas Lidingölopp !

AXA #fjällmaraton – reflektioner

Lite funderingar och reflektioner en vecka efter AXA fjällmaraton …

Först av allt, det har sagts många gånger men tål att sägas igen, en stor eloge och ett stort tack till arrangörerna och funktionärerna. Som förstagångslöpare så upplevde jag hela arrangemanget som trevligt, familjärt och småskaligt, även om det säkert har växt genom åren. Jag hoppas att det kan förbli så och att man inte väljer att ta in fler löpare på samma gång.

Hur var det då att springa fjällmaran som motionär?

Kort bakgrund – jag har ett 10-tal halvmaror och några Lidingölopp bakom mig. Jag är en late starter och började springa lite lätt för 10 år sedan, men det är först för tre år sedan som jag tränar mer kontinuerligt.

Jag springer 2-3 mil i veckan som bäst, ibland mer, varav en hel del orientering, ca 20-30% under säsongen, fantastiskt kul för övrigt 🙂

Jag anmälde mig helt spontant förra året till fjällmaran dels för att det lät så jäkla kul, dels så ville jag utmana mig själv och en asfaltsmara skapade inga JAVISST-känslor hos mig.

Som förberedelse i år har jag sprungit fler långa terrängpass på 120-160 minuter, ca 2-3 gånger i månaden sedan i mars, april. Dessutom har jag kört mer och tyngre backpass än tidigare. Ibland har jag kombinerat och kört några backar under själva långpasset.

Utfallet då – 6.44 är väl inget som skrämmer Svanebo och Kleist, men jag är helt nöjd med det. Under 7 timmar var mitt mål och en grym dag kanske jag hade kunnat komma ner runt 6.30.

Jag led lite av den tidvis låga farten uppför Välliste och sedan nerför Hållfjället. Vet inte om det egentligen gjorde något totalt eftersom jag sparade energi till Ottfjället samtidigt.

Jag pallade inte Ottfjällets långa stigning riktigt utan tog så gott som slut 1,5 – 2 km innan kontrollen, det gick på reservtanken upp på toppen.

Fick tillräckligt med energi och återhämtning på toppen för att kunna springa sista biten ner. Kände mig ändå hyfsad väl i mål med undantag för stolparna till ben.

Underlaget på fjällmaran var tufft för mig. Jag märkte tidigt att jag var tvungen att ha mer fokus på var och hur jag satte fötterna än vanligt. Även jämfört med när jag springer obanat i orienteringen. Underlaget är bitvis väldigt ojämt i form av många och kantiga stenar och massor med rötter. Leran bekom mig inte så mycket.

Jag är en ganska stor och tung löpare och jag hade två nackdelar av det. Dels i själva klättringen naturligtvis, dels när orken var på upphällningen så blev underlaget tufft att hantera.

Jag sprang i mina Inov8 Oroc 340, funkar jättebra i orienteringen och på långa terrängpass. Hade inga problem med greppet på fjället, men samtidigt inte mycket till stöd på ojämnheterna. Det är inte säkert att det finns skor som fixar det utan det kan mycket väl vara en träningsfråga.

Kilometrarna innan toppen kände jag mig ganska nöjd med fjällmaror. I mål kände jag att jag behövde lite distans till loppet, kände mig lite tveksam och kluven. Dagen efter var det solklart att jag kommer att springa igen.

Det jag kommer att ändra och förbättra till nästa gång i förberedelserna är backträningen. Även om jag har letat upp långa och branta backar så är det inget mot vad som väntade på framförallt Ottfjället.

Se till att fylla på mer i Nordbottnen och bära med mer energi upp på Ottfjället när orken tryter.

Kanske ställa mig lite längre fram i startfållan för att få bra ryggar i första klättringen.

Alltsomallt – en mycket positiv upplevelse, om än väldigt krävande. Återigen ett stort tack till arrangörerna och även till alla medlöpare. Vi ses igen ! 🙂

Veteraner att beundra

Ett av orienteringssportens stora adelsmärken och styrkor är dess veteraner. De är i sanning helt fantastiska!

Jag imponeras djupt av deras fysiska och mentala förmåga att i deras ålder kunna vara så rörliga och alerta att ge sig ut i skogen och orientera. Jag gav mig ut en morgon i veckan och sprang ett backpass och var väldigt nöjd med mig själv. I backen är då redan en av våra D75:or redan igång och kör backintervaller – helt fantastiskt !

Jag imponeras djupt av deras engagemang i klubblivet. De finns alltid där i bakgrunden och gör oändligt mycket arbete som kanske inte alltid syns. Klubbstuga, tävlingar och träningar hade inte hållit samma klass utan deras stora engagemang.

Jag imponeras djupt av deras glädje och engagemang i våra barn och ungdomar. Det är så härligt att se 80-åringar ha kul tillsammans med 8-åringar. Den förste min yngste frågade efter på den första vårträningen var Kalle, 82 år!

Så veteraner – ni gör en fantastisk insats i våra klubbar och ni är väldigt värdefulla. Jag blir väldigt glad varje gång vi träffas. Ni är förebilder i så mycket och jag har just satt som långsiktigt mål att kunna springa backintervaller om 30 år när jag blir 75!

Löparglädje

Jag har svårt att se bättre förutsättningar för att springa just nu. Fantastiskt väder, härlig grönska och ändå inte mer än knappt 20 grader ute.

Hade planerat för 60 minuter terräng igår, men det blev 100 på ren inspiration och glädje. Det hade nog blivit mer om inte familjen väntat hemma. En annan glädje i och för sig.

Sprang söderut några km innan jag hoppade på leden norrut igen. In på långa spåret motsols, mot löpriktningen. Det var längesedan jag fick så många Hej på en runda.

Det var med andra ord fler som njöt av den ljumma, nästan lite svala kvällen. Sedan funkar människan som en spegel. Ser du glad ut så blir jag glad. Värt att tänka på – RMI (rätt mental inställning) tar dig långt och påverkar dessutom din omgivning.

Kroppen kändes seg, trög och tung igår när jag skulle ut. Jag lämnade löparskorna hemma och snörde på mig mina orienteringsskor Inov8 Oroc istället. Det bidrog säkert till att det kändes stumt i början.

Efter några km vaknade kroppen och mungiporna åkte upp, steget blev lättare och vaderna längtade efter motlut. Fascinerande att ett pass kan utvecklas så positivt. Värt att påminna sig om.

I orienteringen ser jag och känner samma löparglädje innan start och ofta på upploppet. Fullt fokus på orienteringen naturligtvis, men man riktigt ser och känner hur det bubblar av ren och äkta löparglädje.

Vill du ha en känslokick så ställ dig vid upploppet på en ungdomstävling och njut! Eller ge dig själv ut i skogen NU! 🙂