AXA #fjällmaraton 2014

Några reflektioner från årets fjälläventyr …

Korta versionen:

Ett suveränt arrangemang, lysande väder och fantastiskt fin dag på fjället. Tyngre än förra året, varmare och lerigare. Lyckades ändå putsa tiden med 10 minuter. Piggare kropp både under och efter loppet – helt nöjd! 🙂

Långa versionen:

Jag var grymt taggad att få ge mig ut på en lång löptur i fjällen igen och  vilken dag det blev! Jag åkte inte upp för att slå förra årets tid, men visst ville jag ta mig runt på en snabbare tid. Förra året landade jag till slut på 6:45 och jag trodde mig nog att kunna putsa 20-30 minuter på den tiden om det funkade bra.

Vädret vid starten var riktigt fint, små vita moln på en blå himmel och solen värmde redan nu. Kände mig helt lugn innan start, förberedelserna var gjorda långt innan, utrustningen på plats och jag lyckades glida undan en halsinfektion veckan innan. Nu var det bara att se hur långt det räckte.

Försökte ta mig lite längre fram i år innan klättringen mot Skalknippena och Välliste började efter 2 km. Kön upp blev dock ungefär densamma, tyckte dock att jag kunde springa lite mer när vi kom upp i björkskogen. Hälsade på twitterkollegan @Egeskanz och partnern @Pantzar78 i Team Clint Eastwood och fick en bra rygg på dessa hela vägen upp till toppen. Tack för det och kul att se er! 🙂

Jag kollade första gången på klockan vid toppen och såg att det bara skiljde 2 minuter mot förra året. Kände mig lite som en syndare som inte stannade upp och tittade mer uppe vid toppen utan drog snabbt vidare ner mot kontrollen vid Ottsjö. Hade bättre koll på banan i år och skötte energi och vätska bättre. Löpningen funkade bra utför, kul och teknisk löpning, hade bra ryggar hela vägen ner till Ottsjö. Det var ett längre parti där vi mötte leran ordentligt, sög nog lite kraft redan där.

Framme i Ottsjö kollar jag klockan för andra gången och skillnaden till förra året är fortfarande ”bara” några minuter. Funderar inte så mycket på det utan accepterar läget och fokuserar på att ha en bra dag och njuta. Börjar klättringen mot Hållfjället och känner mig inte helt nöjd med att jag redan känner mig lite trött i stigningarna. Inser nu att värmen säkert påverkar. Passerar några medlöpare som är i samma läge och som känner att det går trögare i år.

Vädret är fortfarande lysande och vyerna, ja suck, de går att leva på länge. Passerar 22 km-markeringen och det är dubbla känslor. Å ena sidan så tycker kroppen att det är skönt att det tar på det, å andra sidan är det tråkigt att det bara är hälften kvar nu.

Kommer ifatt twitterkollega #2 under dagen @42kilometer, Kristian – kul att träffa dig också! 🙂 Vi har sällskap och pratas vid en stund fram till Hållfjällets fjällstation. Sedan bär det av neråt och i år kunde jag springa ner i egen takt vilket var skönt. Dock känner jag mig seg i benen innan kontrollen vid Nordbottnen. När jag kollar på klockan för tredje gången så skiljer det fortfarande bara några minuter från förra året.

Jag tar det lugnt vid kontrollen, dricker mer än jag äter. Känner mig sällan hungrig när jag springer, speciellt inte när det är varmt ute. Bävar lite inför mötet med ”Väggen”, vet ju i år vad som väntar … tar mod till mig och ger mig lugnt iväg mot Ottfjällets branta fot. När vi springer där på ett led fram mot ängen där klättringen börjar så kan jag inte låta bli att tänka på lamm som är på väg mot … grillning!

Väggen kommer, klättringen börjar, tar det medvetet lugnt för att inte driva för mycket mjölksyra redan nu. Gör tre korta stopp på vägen upp i den brantaste delen, fyller på med energi igen i sista stoppet. Passeras av Kristian på vägen upp i branten och har en bra rygg inom synhåll på honom hela vägen upp till toppen – tack för den!

När den värsta klättringen är gjord känns kroppen trots allt väsentligt piggare än förra året. Klarar att springa emellanåt, fyller på med energi och kör ner huvudet i två sköna och uppfriskande fjällbäckar på vägen upp. Sista 500 m upp till kontrollen på toppen blir sega, men det är långt ifrån förra årets kramper och kämpande. Kommer upp på toppen rejält trött, dricker som törstig kamel, sportdryck, Coca Cola, kaffe, vatten. Ger mig på en chokladboll, men mår mest illa av den. Det är kallt och rejält blåsigt på toppen i år, så jag blir inte kvar här så länge.

Jag springer ut ifrån kontrollen i år, det gjorde jag inte förra året. Knegar upp för sista klättringen innan det är dags för sista långa utförslöpan ner mot målet i Vålådalen. Här är jag faktiskt för första gången lite missnöjd och irriterad under dagen. Förra året sprang jag i mina orienteringsskor Inov8 Oroc, i år valde jag ett par mer dämpade Icebug Anima2. Greppet på båda skorna är perfekt, men i den leriga utförslöpan nerför Ottfjället saknar jag i år den tightare Inov8-skon. I och med att jag är trött och underlaget är tufft så åker foten runt mer i mina Anima2. Försökte knyta om skorna, men jag lyckades inte få upp den leriga knuten med mina stela fingrar, så det fick vara.

Grusvägen närmar sig och det är en lättnad att komma ut på en sträcka där jag inte behöver placera fötterna medvetet. Kollar på klocka igen och inser att det har gått ca 10 minuter fortare över fjället i år vilket självklart är kul. Rullar utför de sista kilometrarna mot mål och det är fantastiskt skönt att se Vålådalens fjällstation igen och att få gå i mål.

I mål väntar i år halva familjen, frun och äldste grabben som båda sprang korta banan när pappa klättrade runt på fjällen. Så skönt att komma i mål, äta, dricka, sitta, ligga och bara njuta. Så svårt att få av sig kompressionsstrumporna när lår och vader vägrar samarbeta och krampar vid ansträngningen. Jag känner dock direkt att kroppen har tagit långtifrån så mycket stryk som förra året och benen känns oförskämt pigga redan på kvällen och dagen efter.

Faktum är att detta blev en del av årets firande av bröllopsdagen, den 17:e i ordningen. Den avslutades med en god trerätters middag med en flaska rött till. Lovar att jag somnade helt ovaggad den kvällen.

Grymt kul och fint år på fjället. Jag vill helt klart hit igen och springa, men jag hade i stort sett bestämt mig för att stå över 2015 års upplaga redan innan. Men nu har ju arrangören lagt om hela banan och den nya banan verkar minst sagt lockade. Så vi får väl se … 😉

 

Annonser

AXA #fjällmaraton – Ottfjället, här kommer jag igen

Det börjar dra ihop sig till AXA Fjällmaraton. Jag ser verkligen fram emot att få komma upp till Vålådalen och få springa i fjällvärlden igen. Jag åker inte upp för att krossa förra årets tid, men självklart vill jag komma runt snabbare i år. Mitt främsta mål är att ha en bra dag och att få njuta de sista semesterdagarna i fjällmiljön.

Det blir ett antal långa löpningar om året (> 4 timmar) på stig för mig. Ofta med några kompisar, ibland själv och så något lopp emellanåt. Oavsett hur jag springer så njuter jag, oftast ;-), bara av att få vara ute och få ägna mig åt springa långt och länge. Framförallt – att kunna göra det! AXA för mig är just det – att få vara ute och springa länge, kämpa, må bra och ha kul med likasinnade. Dessutom i en helt oslagbar miljö!

Nåväl – hur har motionärens förberedelser sett ut i år? Bortsett från ett halskli just nu som jag väljer att ignorera, så har det blivit mer löpning i terräng i år än något år innan Vi hade lite snö i vintras vilket gjorde det lättare med kontinuiteten i träningen. Jag har fler 5-timmarspass i benen och kunnat köra tuffare backpass än förra året. Fortfarande känner jag dock en djup respekt för Ottfjällets sluttning med tanke på förra årets lopp. Jag tror att jag är bättre förberedd för att möta ”Väggen” efter Nordbottnen, men det återstår att se. 🙂

20130812-232121.jpg

Så det skall bli riktigt kul och utmanande att ställas mot Ottfjället igen och träffa alla andra som också ger sig på det. Till er som inte har gjort det ännu – gör det! Kan en motionerande gubbe som jag med lite pannben ta sig över tre fjäll så är ni många som fixar det!

Vi hörs efter jag har kommit ner på andra sidan! 🙂

 

Sluttningsminnen från sommaren

Vi hade en fantastisk upplevelse i somras då hela familjen åkte upp till Boden och sprang O-ringen. Alla i familjen sprang alla fem etapper och blev godkända på samtliga!

Den äldste kämpade med sin förkylning sista dagen och fick gå halva banan. När han kom in på upploppet gav han det som fanns kvar i kroppen och var snabbast i spurten den dagen. Tappert !

Och så har vi då hans pappa, undertecknad, som kämpar med att lära sig hitta i obanad terräng. Första gången på svart bana detta året, i kortklass förvisso. Detta för den fria starttiden och för att hinna med att hjälpa de yngre grabbarna till starterna och skugga den yngste.

Det gick nog ändå ganska bra för att vara mig, nådde inte riktigt upp till mitten av listan i totalresultatet, men jag är helt nöjd totalt 🙂 Men visst snurrade jag runt på vissa kontroller under veckan. Nästan utan undantag var det kontroller i sluttningar där jag ställde till det för mig. Andra etappen var nog värst och här kommer två kontroller från den:

Andra kontrollen:

E2-B1

Här gör jag tidigt i loppet ett misstag som kostade mig 7-8 minuter. Efter sankmarken väljer jag att springa norröver mot släpstigen för att sedan följa den västerut mot kontrollen. Känslan uppe i sluttningen var att ”allting ser ju likadant ut”. Jag klarade inte att läsa in mig i terrängen även om jag försökte vara noggrann. Släpstigen hittade jag inte heller, eller rättare sagt det fanns fler spår än vad kartan visar. Jag kunde först läsa in mig när jag mötte området med berg i dagen väster om kontrollen.

Efteråt ser jag lösningen i vänstervägvalet på de tydligare höjdformationerna, vilket också bekräftas av GPS-spåren från de som lyckades bättre än mig den dagen (röd-markerat i bilden).

Ett par kontroller senare var det dags igen:

E2-B2

Jag var väldigt nöjd med att jag lyckades hitta till ringhöjden och böjen på släpstigen mitt på sträckan. Jag inser redan där att detta är en svår kontroll på min nivå. Försöker ändå mig på att ta mig ut på kanten och läsa in mig på stenar, punkthöjder och branter in mot kontrollen. Igen, framme på kanten kommer känslan – ”allting ser ju likadant ut”. Har hela tiden en känsla att jag skall längre norrut vilket också var riktigt. Samtidigt rör det sig massor med löpare i skogen vilket gör det utmanande att fokusera på sitt eget. Jag tappade 5-6 minuter på denna sträckan.

Efteråt tror jag att den bästa lösningen för mig hade varit att följa släpstigen en bit och gå in mot kontrollen mer västerifrån (röd-markerat i bilden), via trippelstenarna, berg i dagen och det gula området. Däremot är det ingen av de som har behärskat svårigheterna bättre än mig som har valt den lösningen av att döma av GPS-spåren.

Slutsats – svåra kontroller i norrländska sluttningar är en utmaning för en ovan orienterare – men kul var det ! 🙂

45 varv runt en liten sjö

I början av november sprang jag Borås 6-timmars vilket var mitt första tidslopp. Jag hade funderat ett tag på att springa det. Jag var dels lockad av att prova på tävlingsformen i sig, dels av att se hur långt och länge jag orkade springa.

Ramnasjön

Jag springer som bekant inte fort, men jag har sällan några problem att hålla på länge. Innan Borås hade jag ett handfull pass de senaste åren på 6 timmar och uppåt och med en längsta sträcka på 47 km och då har det alltid varit traillöpning.

Under september och oktober hade jag knäproblem som märktes mest när jag sprang länge och på asfalt. Därför kändes länge 6 timmar på asfalt som uteslutet. Veckan innan persade jag dock på Finalloppet och hade inga som helst känningar i knät. Så med kort varsel så beslutade jag mig att det fick bära eller brista. På tisdagen innan fick jag OK från Kalle (tack!) att jag hade en plats på lördagen.

Därför kände jag mig ganska oförberedd, åtminstone mentalt, på vägen till Borås och funderade mer än en gång på vad jag hade hittat på. Anmäla sig 5 dagar innan till sitt första 6-timmarslopp, utan ha att tränat fokuserat på så långa distanser och med ett krånglande knä … hmm, hur tänkte jag nu!?

Det positiva som vägde över var alla timmar i terrängen under året inklusive AXA, O-ringen och Lidingöloppet. Jag kände mig stark helt enkelt.

Hade ett litet snack innan med en åskådare som själv hade sprungit marathon tidigare i livet. Självklart kom också frågan – vad har du för mål idag? Ja, eh, hmm (det där hade jag inte hunnit tänka så mycket på) – att klara springa i 6 timmar och mer än 47 km, helst mer än 50 km.

Det var kul att se lite bekanta ansikten från Jogg och Twitter bland de startande. Jag fick sällskap till starten av en långloppsräv som gav råden att 1) hitta ditt trivseltempo direkt, bry dig inte om hur fort de andra springer 2) börja äta och dricka direkt, lite och ofta.

Och så blev det, hittade min lunk ganska snart, det var lätt att hitta klungor som sprang i mitt tempo. Övertalade mig själv att släppa dem när jag tyckte det gick för fort också. 6 timmar är långt. Vädret var riktigt tufft, regnet hängde i luften från början och efter 20-30 minuter släppte det på ordentligt. I kombination med några plusgrader var det bra kyligt, dock inte värre än att jag lyckades hålla värmen i rörelsen.

Min åskådarkompis stod vid varvningen den första timmen och hejade – kul och uppmuntrande ! 🙂 Efter någon timma kom det första draget över knät och det var ingen kul känsla med fem timmar kvar. Jag stannade och stretchade framsida lår (tack för rådet Alice !) så fort det drog. Efter ett par timmar så kom det inte tillbaka igen och jag kände inget efteråt heller. Med lite distans till dagen så var detta nog det mest positiva resultatet, med tanke på hur hösten sett ut.

Att springa varv efter varv runt en liten sjö i regn och kyla en novemberlördag går väldigt mycket bättre än vad det kanske låter. Jag tyckte att de första 20 km var lite sega mentalt, fortfarande pigg i kropp och knopp, men långt kvar att springa. När halvmaran var passerad så gick de mentala kilometerna lättare. Det blev lättare att hitta de mentala målen på 30 km, 40 km, 42,2 km och så dagens mål på 50 km.

Jag jobbade med korta mentala mål på två varv. Jag drack något varannat varv, dvs var 2,5:e km och jag åt något vart fjärde varv. Det funkade riktigt bra för mig. Jag hade ingen period under de 6 timmarna där jag kände mig tom och matt.

Regnet avtog lite efter några timmar och efter att från början haft en idé på att byta om till något torrare så gick det bra att fortsätta. Jag låg länge strax under ett 6-km tempo. Jag insåg att faktiskt hade en bra chans att gå under 4 timmar på maran, men jag insåg samtidigt att det skulle bli för tufft för att kunna fortsätta i två timmar till efter en ev forcering.

Jag passerar 42,2 på dryga 4,10 – helt nöjd med det och med känslan i kroppen. Insåg att om inget drastiskt hände så skulle 50 km passeras och det med råge. Målet uppgraderades nu till 55 km. Jag hade fram tills dess malt på och sprungit hela vägen, med undantag för de korta stoppen vid kontrollen. Vid 45 km tog jag medvetet en promenad på ett halvt varv eftersom jag låg väl över mitt mål. Promenaden var ok, men det var segt och stelt att komma igång att springa igen efter det, så de 4-5 minuterna blev dagens enda promenad.

Efter 42,2 km gick tiden ganska fort upp emot de 6 timmarna. Kroppen kändes fortfarande helt ok, framförallt att knät höll gjorde mig riktigt glad. In på sista timmen förstår jag att jag skulle landa på mellan 57 och 58 km. Ett resultat som jag var riktigt nöjd med.

Under de sista varven dyker min åskådarkompis upp igen och peppar mig. Sista varvet orkar jag t o m trycka på lite och når nästan 58 km, så när som på några hundra meter. Klart över förväntningarna. Jag stannar nästan mitt i kontrollen när loppet stoppas och får direkt min medalj och årets godaste hamburgare i näven – världsklass på den servicen !!!

Allmänt – en stor eloge till SOK Knallen för ett klockrent arrangemang. Trevliga och uppmuntrande funktionärer som höll ut i alla 6 timmar.

Min åskådarkompis var framme och klappade om mig efter målgången – stort tack till dig också, du okände. Han avslutade vårt snack med – ”Då ses vi nästa år igen!” -”Nja, det får vi nog se.” – ”Äh, så känner man alltid direkt efter. Du kommer nog hit igen skall du se.”

Och visst har han rätt, jag kommer sannolikt att stå där den 8/11 2014, kanske lite mer förberedd denna gången 🙂

AXA #fjällmaraton – reflektioner

Lite funderingar och reflektioner en vecka efter AXA fjällmaraton …

Först av allt, det har sagts många gånger men tål att sägas igen, en stor eloge och ett stort tack till arrangörerna och funktionärerna. Som förstagångslöpare så upplevde jag hela arrangemanget som trevligt, familjärt och småskaligt, även om det säkert har växt genom åren. Jag hoppas att det kan förbli så och att man inte väljer att ta in fler löpare på samma gång.

Hur var det då att springa fjällmaran som motionär?

Kort bakgrund – jag har ett 10-tal halvmaror och några Lidingölopp bakom mig. Jag är en late starter och började springa lite lätt för 10 år sedan, men det är först för tre år sedan som jag tränar mer kontinuerligt.

Jag springer 2-3 mil i veckan som bäst, ibland mer, varav en hel del orientering, ca 20-30% under säsongen, fantastiskt kul för övrigt 🙂

Jag anmälde mig helt spontant förra året till fjällmaran dels för att det lät så jäkla kul, dels så ville jag utmana mig själv och en asfaltsmara skapade inga JAVISST-känslor hos mig.

Som förberedelse i år har jag sprungit fler långa terrängpass på 120-160 minuter, ca 2-3 gånger i månaden sedan i mars, april. Dessutom har jag kört mer och tyngre backpass än tidigare. Ibland har jag kombinerat och kört några backar under själva långpasset.

Utfallet då – 6.44 är väl inget som skrämmer Svanebo och Kleist, men jag är helt nöjd med det. Under 7 timmar var mitt mål och en grym dag kanske jag hade kunnat komma ner runt 6.30.

Jag led lite av den tidvis låga farten uppför Välliste och sedan nerför Hållfjället. Vet inte om det egentligen gjorde något totalt eftersom jag sparade energi till Ottfjället samtidigt.

Jag pallade inte Ottfjällets långa stigning riktigt utan tog så gott som slut 1,5 – 2 km innan kontrollen, det gick på reservtanken upp på toppen.

Fick tillräckligt med energi och återhämtning på toppen för att kunna springa sista biten ner. Kände mig ändå hyfsad väl i mål med undantag för stolparna till ben.

Underlaget på fjällmaran var tufft för mig. Jag märkte tidigt att jag var tvungen att ha mer fokus på var och hur jag satte fötterna än vanligt. Även jämfört med när jag springer obanat i orienteringen. Underlaget är bitvis väldigt ojämt i form av många och kantiga stenar och massor med rötter. Leran bekom mig inte så mycket.

Jag är en ganska stor och tung löpare och jag hade två nackdelar av det. Dels i själva klättringen naturligtvis, dels när orken var på upphällningen så blev underlaget tufft att hantera.

Jag sprang i mina Inov8 Oroc 340, funkar jättebra i orienteringen och på långa terrängpass. Hade inga problem med greppet på fjället, men samtidigt inte mycket till stöd på ojämnheterna. Det är inte säkert att det finns skor som fixar det utan det kan mycket väl vara en träningsfråga.

Kilometrarna innan toppen kände jag mig ganska nöjd med fjällmaror. I mål kände jag att jag behövde lite distans till loppet, kände mig lite tveksam och kluven. Dagen efter var det solklart att jag kommer att springa igen.

Det jag kommer att ändra och förbättra till nästa gång i förberedelserna är backträningen. Även om jag har letat upp långa och branta backar så är det inget mot vad som väntade på framförallt Ottfjället.

Se till att fylla på mer i Nordbottnen och bära med mer energi upp på Ottfjället när orken tryter.

Kanske ställa mig lite längre fram i startfållan för att få bra ryggar i första klättringen.

Alltsomallt – en mycket positiv upplevelse, om än väldigt krävande. Återigen ett stort tack till arrangörerna och även till alla medlöpare. Vi ses igen ! 🙂

AXA #fjällmaraton del 4

Uppför och över Ottfjället

Bra resa och en rimligt pigg kropp efter 27 km alltså. Nu var det dags för Ottfjället – OK hit me !!

Det var helt tydligt för mig sedan innan att det var nu loppet började. Första km ut från kontrollen i Nordbottnen gick lätt, sprang om några löpare som gick. Kommer ut på allmänningen och ser till slut Klättringen med stort K. Den är brant, behöver inte beskrivas mer än så.

Får ett par bra ryggar som har en rimlig fart uppför. Naglar blicken på vaderna framför, lägger in traktorväxeln och biter ihop.

Nu blir det för första gången under loppet riktigt jobbigt. Jag brukar kunna återhämta mig relativt snabbt bara jag får några meter att slappna av, men Ottfjället ger mig inte de metrarna här. Till slut måste jag släppa mina ryggar och det var tufft mentalt.

Jag fortsatte sätta den ena foten framför den andra tills benen till slut var helt stinna och jag bara var tvungen att stå stilla någon minut för låta mjölksyran rinna undan. Två sådana stopp hade jag i den första branta stigningen innan det äntligen började plana ut en aning.

Man såg löpare röra sig på kammen långt där uppe och det kändes väldigt långt dit upp. Banan vek till slut av och gick lite mer på skrå vilket gjorde tillvaron lite enklare ett tag.

Det kändes som en seger att se de första röda vimplarna dyka upp bland stenarna på kalfjället och fortfarande hålla fart framåt.

Benen var rejält stumma nu, det märktes att vi hållit på i uppåt fem timmar nu sedan starten. Jag är ingen nätt löpare i vanliga fall, men just då kände jag mig alltmer som en drogad mammut på fjällsidan.

Jag hade stora problem att sätta fötterna rätt och varje snedsteg kostade mig dyr energi. Energi som höll på att ta slut. Någonstans efter 33 km, dvs 2 km nedanför kontrollen fick jag min stora svacka, fysiskt och mentalt.

Att stanna var inte att tänka på utan jag fokuserade på att stycka elefanten i små delar. Steg för steg, meter för meter. Jag hade sällskap en bit med en annan trött löpare i samma tempo och när vi kommer fram till en lite brantare stigning är det i stort sett stopp i maskineriet. Jag orkar nästan inte lyfta benen uppåt och klättra längre. Min tillfälligt kamrat promenerar snart ifrån mig.

Jag har dålig koll på hur banan upp till kontrollen ser ut och därför blir just nu varje ny sluttning och uppförslut en negativ överraskning. Men pannbenet är tjockt, ned med blicken i marken och flytta fötterna framåt.

Till slut ser jag flaggan vid kontrollen och vid det laget är de mentala målen nere på 10 m. Fram till den stenen nu, förbi den markeringen osv. Krampen hugger nu i baksida lår och vader.

Alla systemen lyste rött och jag kände mig som en utmattad säl som till slut vältrade sig upp vid den sista kontrollen.

Jag fortsatte röra mig när jag åt och drack, ville absolut inte stelna till nu. Cola, chokladbollar, saltlakrits m m fick livsandarna så småningom att vakna till liv igen.

Jag hade krampkänningar i vader, lår och under vänsterfoten som hade fått kämpa hårt med att parera felstegen. Jag tryckte in några sega lakritsar och då började käkarna krampa. Då kände jag – de e mycke nu 😉

När kroppen hade fått sitt började jag gå mot banans sista del. Att springa gick inte just då. Jag kollade på klockan för första gången sedan Nordbottnen och insåg att jag skulle klara 7 timmar med marginal. Det var en kick !

Efter den sista stigningen efter kontrollen snubblade benen igång och jag kunde faktiskt springa igen. Det var en skön känsla att se fjällsidan breda ut sig neråt och se spängerna bilda en tunn ljus tråd långt framåt.

När jag till sist kom ut på grusvägen var det som att komma i land efter en lång segling. Fast mark under fötterna igen och utför dessutom. Det var bara att låta tyngdkraften hjälpa den trötta kroppen mot mål de sista kilometrarna.

När jag svängde in på de sista hundra metrarna och det kom några korta motlut, små och omärkbara normalt, högg krampen i vaderna direkt.

Till slut dök husen upp och åskådarna som applåderade och hejade uppmuntrande. Mitt ibland dem står min härliga familj och den yngste grabben på 6 år springer med mig sista biten på upploppet. I handen har han blommor som han har plockat själv som jag sedan får.

Då kände jag mig som en riktig hjälte som just fixat AXA Fjällmaraton på 6.44 🙂

Lite reflektioner kommer i nästa inlägg.

20130814-001041.jpg

AXA #fjällmaraton del 3

Över Hållfjället mot Nordbottnen

Jag lämnar Ottsjö med en bra känsla, sugen på att springa vidare och nyfiken på stigningen till Hållfjället.

Ottfjället har nu gjort sig av med sin molnskrud och visar sig i nu sin fulla storlek. Vädret har blivit riktigt bra och solen kikar fram emellanåt.

Stigningen upp mot Hållfjället är måttlig och i sammanhanget ganska snäll. Det är mycket glesare mellan löparna och jag känner för första gången att jag kan hålla mitt eget tempo fullt ut.

Här någonstans blir tiden ointressant och släpper klockan helt. Nu springer jag bara efter huvud och känsla och det får ta den tid det tar.

Jag börjar se fram emot att få möta Ottfjället, där ligger min stora utmaning. Jag känner på vägen upp mot Hållfjället att sträckan fram till Nordbottnen kommer att gå bra.

Jag springer faktiskt ensam här periodvis och har ingen inom nära synhåll. Underlaget fram till Hållfjället är ganska snällt och relativt lättlöpt vilket gör det lite lättare att släppa stigen med blicken och njuta av dagen och den storslagna naturen. Vilken dag och känsla! 🙂

Där rakt till vänster, på andra sidan Ottsjön, ligger Ottfjället och det ser stort ut nu. Känslan i kropp och huvud är fortsatt bra och nu vill jag verkligen möta Ottfjället på allvar. Visst känner jag mig osäker på vad backträningen senaste halvåret har gett för resultat, men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

På vägen ner från Hållfjället kommer jag ifatt en grupp på fyra löpare som har sällskap och som också njuter av dan. Tempot är dock lite klent och ryckigt bitvis tycker jag och känner mig bromsad för andra gången i loppet.

Underlaget är dock svårt, mycket svårt och fyllt av framförallt rötter. Jag vill inte riskera något nu på en omkörning och Nordbottnen borde inte vara långt borta nu. Lite längre än jag trodde dock, men samtidigt hade jag sparat krafter inför Ottfjället.

Jag kom fram till Nordbottnen efter 3:45, lite senare än min gissning innan loppet, men ändå helt OK. Kroppen och benen kändes fortfarande bra.

Visst kändes det att loppet hade pågått i snart 4 timmar, men det fanns krafter kvar till Ottfjället. Där skulle matchen börja på allvar – och det gjorde den.

20130812-232121.jpg