Borås Ultra Marathon 2015 87 km

Vaknade på natten av regnet som hamrade på fönsterblecket, tänkte på @ReinholdFredrik och @42kilometer m fl som hade startat redan kvällen innan från Borås för att springa till Skatås för att vända och springa tillbaka i 100-milesloppet.

Det småregnade när vi kom upp till Skatås. Fick se ryggen på en av 100-mileslöparna som precis gav sig av tillbaka mot Borås, kändes lite overkligt att man klarar av att springa så långt och så länge. En väg kändes mer än nog just då. Kyligt, mörkt och kallt sista dagen i maj (!) där vi stod och väntade i gryningen på att få ge oss iväg mot Borås.

”Startskottet” gick och vi rullade iväg, alltid skönt att få komma igång. Jag hade med mig kartor från nätet för hela sträckan, 8 stycken in alles, dvs ca drygt en mil per karta. Dessa blev mina delmål under hela dagen fram till Borås. Första milen till Kåsjön var bekanta stigar. Tänkte stilla i stigningarna att i sådana här backar kommer jag inte att springa senare idag.

Första kartbytet strax innan Vildmarksleden. Har sprungit ensam några km nu. Ett lager kläder har åkt av, det blev för varmt så fort vi började röra oss. När trailen blir lite mer teknisk kommer jag snart ifatt och förbi en del av löparna som sprang ifrån mig på grusvägarna tidigare. Innan Härkeshult håller vi på att missa leden, så lätt hänt när man springer bakom någon. Kommer fram till första kontrollen efter 17 km. Känns alltid skönt att passera ett delmål. Blir inte kvar här så länge utan rullar vidare.

Andra kartbytet efter Härkeshult. Här springer vi i en grupp på 8-10 löpare inom några hundra meter, en del långa partier på grusväg innan vi närmar oss Härsjön och Härskogen. Regnet tilltar nu och det börjar bli kyligt. Har börjat gå nu i motluten mer konsekvent för att spara krafter. Kommer fram till den andra kontrollen i Härskogen efter 29 km. Stannar några minuter för att dra på mig regnjackan som funkade suveränt under dagen. Vips så är jag ensam vid kontrollen och springer sedan ensam ända till Hindås.

Tredje kartbytet – efter kontrollen går leden på en helt nyanlagd del, kanonfint, men lite ensamt i skogen. Kommer ut på en lång grusväg, anar en löpare långt i fjärran, visar sig sedan vara en 100-milers – jösses vilka kämpar de är! Vi hälsar och peppar varandra. Fortsätter i min ensamhet med kartan i handen, fokuserad på att inte missa leden. Delmålen på sträckan hjälper till, fram till kraftledningen, norr om mossen, förbi gården, ut på vägen osv. Strax innan Hindås kommer jag ifatt en löpare och snart är vi 4-5 st som snurrar lite i Hindås innan vi hittar ledmarkeringarna till Hindåsgården.

I Hindås blir det lite rörigt innan jag förstår logistiken med ombyte, dropbags m m. Skönt att få på sig lite torra kläder på överkroppen, funderar på att byta strumpor, men tänker att de kommer att vara lika blöta om någon kilometer. Jag glömmer dock att fylla på med geler från dropbagen. Visade sig dock inte ha så stor betydelse. Löpningen hit hade gått bra, kroppen kändes bra och det var nu loppet började på allvar.

Fjärde kartbytet, nu ute på Sjuhäradsleden. Passerar en del hus och stugor som verkligen känns som om de ligger mitt ute i ingenstans. Håller på att springa fel, lurades av en pil, men fick hjälp att hitta rätt av en löpare som kom ifatt mig. Springer hela den här kartan i stort sett själv, ser inga löpare förrän vid nästa kontroll. Backarna ner mot Hestra var långa och branta, anade att vi skall nog upp några meter sedan efter botten, och så var det …

Femte kartbytet, klättringen från Hestra kändes rejält vid det här laget och de blev några km utan mycket till löpsteg. Fortfarande ensam och fokuserad på att hålla mig på leden. Spanar och längtar efter Aborrsjön och  den näst sista kontrollen vid 57 km. Till slut dyker den snabbt upp bakom en krök med ett gäng härliga funktionärer som peppar och uppmuntrar. De första 45km-löparna dyker upp när jag står i kontrollen. Blir här en stund, äter och dricker efter förmåga, mår ganska OK men börjar känna mig lite sliten. Att komma fram till en kontroll blir lite till ett antiklimax eftersom man snart måste fortsätta mot nästa kontroll. Lämnar kontrollen gående för att maten skall få sjunka lite. Nu kommer alltfler 45km-löpare ifatt mig och det är inte så ensamt längre på trailen. Märker att jag är tröttare nu, halkar och snubblar oftare.

Sjätte kartbytet och vidare mot sista kontrollen vid Nordtorp vid 72 km. Gångsträckorna kommer betydligt oftare nu och det är segare att komma igång, men jag lyckas övertyga mig om att börja springa iaf och när man väl har börjat så går det ändå ganska bra, om än inte så fort. Kartan i näven och delmålen hjälper mig framåt på leden, förbi gården, in i skogen, ut på grusvägen osv. Passerar till slut utsiktspunkten ovanför Viaredssjön och nu är jag halvvägs över näst sista kartan mot sista kontrollen innan målet i Borås. Innan vi kommer till Nordtorp släpper leden ner oss ett antal höjdmeter innan det är dags att klättra igen. Nu är det seeeegt, inte mycket spring i benen nu. På krönet av en ”oändlig” backe kommer jag ifatt en tappert kämpade @ReinholdFredrik som nu har varit ute i snart 20 timmar på sina 100 miles. Vi har sällskap en stund och jag anar att det samtalet inte går till historien som ett av det skarpaste 😉 Till slut dyker Nordtorp upp och det känns helt fantastiskt att komma till den näst sista kontrollen. Samtidigt mår jag inget vidare, har ingen matlust och försöker istället få i mig vätska.

Sjunde och sista kartbytet, asfaltsbacken ner från Nordtorp är brutal mot ben som varit igång i drygt 7 mil och närmare 10 timmar nu. Delmålen blir kortare och kortare, samtidigt är det uppmuntrande att känna att kartan håller på att ta slut. Passerar Ebbared och håller på att springa fel i Ekås, men blir tillrättavisad av en hjälpsam bilist som pekar mig rätt. Kommer ifatt ett gäng vid Hestrastugan och vi diskuterar hur långt vi har sprungit och hur långt det kan vara kvar nu. Det känns verkligen som om vi är nära kanten och snart kan kika ner på Borås och på målet. Kommer ifatt ytterligare en 100-mileshjälte strax innan Rya Åsar. Svär mig upp på nämnda åsar, inte sugen alls på uppförsbackar just nu. Till slut ligger Borås där och jag tar mig ner för skidbacken helt ograciöst. Lämnar leden nu och håller intensivt utkik efter BUMs snitslar, vill absolut inte missa dem nu. Passerar ytterligare ett par löpare som är tröttare än jag och kommer äntligen ner till Viskan.

GPS-klockan dör nu med ett piiip (den andra för dagen, bytte klocka i Hindås). Har inte kollat på klockan så mycket mer än på sträckan. Anar att det börjar skymma i grådasket, borde ha varit ute i snart 12 timmar gissar jag. Nu är det bara några krökar längs Viskan till Stadparksbadet och jag är nöjd att jag fortfarande springer. Men det är många krökar och många hårda asfaltsmeter på trötta ben innan Stadsparksbadet till slut dyker upp. Hör helt plötsligt steg bakom mig i en viadukt och ser två 87-kmlöpare är på väg ifatt mig. Ah det går ju bara inte. Lyckas få igång benen en sista gång och spurtar, nåja ;-), in i mål där familjen står och väntar tålmodigt sedan några timmar.

Efteråt – Lyckas ta mig in under 12 timmar på 11:50 vilket jag är grymt nöjd med. Har inte haft några tidsmål från början utan har bara fokuserat på att klara springa sträckan. Jag mår sådär, är långt ifrån hungrig, magen känns som en sörja av geler, chips, choklad och andra nyttigheter. Är ändå positivt överraskad att kroppen och benen känns såpass ok, även om jag självklart är rejält sliten. Så oändligt skönt att få duscha av sig svett och lera, ta på sig torra, varma kläder och glida in i baksätet och bli skjutsad hem .

Summerat:

  • Ett kanonarrangemang, vilken logistik och uthållighet funktionärerna fixar. Har sällan träffat så positiva och peppande funktionärer. All heder till arrangörerna!
  • Utrustningen funkade grymt bra, främst skorna Asics Fujitrainer i kombination med Drymax-strumporna. Inte ett skavsår eller ens en blåsa trots all väta och lera!
  • Regnet gjorde mig inte så mycket, det var främst efter 3 mil i Härskogen som det var lite i överkant och började kyla. Min ”panikinköpta” Inov8 Stormshell 150 gjorde då jobbet mer än väl, höll vätan ute och värmde lagom utan att bli för tät.
  • På ryggen satt en Salomon Advanced Skin 12. Gillar den, lätt att komma åt fickorna i sidan, även med dragkedjorna. Sitter bra och tight utan att skava
  • Bar med mig energi i form av Vitargo gels och hemmagjorda Runekakor, plus lite chokladbitar. Funkade bra, hade behövt ytterligare någon gel som jag glömde i Hindås. Det krävs en del disciplin att hålla energinivån, man blir inte så skarp efter några timmar på trailen …
Annonser

AXA #fjällmaraton 2014

Några reflektioner från årets fjälläventyr …

Korta versionen:

Ett suveränt arrangemang, lysande väder och fantastiskt fin dag på fjället. Tyngre än förra året, varmare och lerigare. Lyckades ändå putsa tiden med 10 minuter. Piggare kropp både under och efter loppet – helt nöjd! 🙂

Långa versionen:

Jag var grymt taggad att få ge mig ut på en lång löptur i fjällen igen och  vilken dag det blev! Jag åkte inte upp för att slå förra årets tid, men visst ville jag ta mig runt på en snabbare tid. Förra året landade jag till slut på 6:45 och jag trodde mig nog att kunna putsa 20-30 minuter på den tiden om det funkade bra.

Vädret vid starten var riktigt fint, små vita moln på en blå himmel och solen värmde redan nu. Kände mig helt lugn innan start, förberedelserna var gjorda långt innan, utrustningen på plats och jag lyckades glida undan en halsinfektion veckan innan. Nu var det bara att se hur långt det räckte.

Försökte ta mig lite längre fram i år innan klättringen mot Skalknippena och Välliste började efter 2 km. Kön upp blev dock ungefär densamma, tyckte dock att jag kunde springa lite mer när vi kom upp i björkskogen. Hälsade på twitterkollegan @Egeskanz och partnern @Pantzar78 i Team Clint Eastwood och fick en bra rygg på dessa hela vägen upp till toppen. Tack för det och kul att se er! 🙂

Jag kollade första gången på klockan vid toppen och såg att det bara skiljde 2 minuter mot förra året. Kände mig lite som en syndare som inte stannade upp och tittade mer uppe vid toppen utan drog snabbt vidare ner mot kontrollen vid Ottsjö. Hade bättre koll på banan i år och skötte energi och vätska bättre. Löpningen funkade bra utför, kul och teknisk löpning, hade bra ryggar hela vägen ner till Ottsjö. Det var ett längre parti där vi mötte leran ordentligt, sög nog lite kraft redan där.

Framme i Ottsjö kollar jag klockan för andra gången och skillnaden till förra året är fortfarande ”bara” några minuter. Funderar inte så mycket på det utan accepterar läget och fokuserar på att ha en bra dag och njuta. Börjar klättringen mot Hållfjället och känner mig inte helt nöjd med att jag redan känner mig lite trött i stigningarna. Inser nu att värmen säkert påverkar. Passerar några medlöpare som är i samma läge och som känner att det går trögare i år.

Vädret är fortfarande lysande och vyerna, ja suck, de går att leva på länge. Passerar 22 km-markeringen och det är dubbla känslor. Å ena sidan så tycker kroppen att det är skönt att det tar på det, å andra sidan är det tråkigt att det bara är hälften kvar nu.

Kommer ifatt twitterkollega #2 under dagen @42kilometer, Kristian – kul att träffa dig också! 🙂 Vi har sällskap och pratas vid en stund fram till Hållfjällets fjällstation. Sedan bär det av neråt och i år kunde jag springa ner i egen takt vilket var skönt. Dock känner jag mig seg i benen innan kontrollen vid Nordbottnen. När jag kollar på klockan för tredje gången så skiljer det fortfarande bara några minuter från förra året.

Jag tar det lugnt vid kontrollen, dricker mer än jag äter. Känner mig sällan hungrig när jag springer, speciellt inte när det är varmt ute. Bävar lite inför mötet med ”Väggen”, vet ju i år vad som väntar … tar mod till mig och ger mig lugnt iväg mot Ottfjällets branta fot. När vi springer där på ett led fram mot ängen där klättringen börjar så kan jag inte låta bli att tänka på lamm som är på väg mot … grillning!

Väggen kommer, klättringen börjar, tar det medvetet lugnt för att inte driva för mycket mjölksyra redan nu. Gör tre korta stopp på vägen upp i den brantaste delen, fyller på med energi igen i sista stoppet. Passeras av Kristian på vägen upp i branten och har en bra rygg inom synhåll på honom hela vägen upp till toppen – tack för den!

När den värsta klättringen är gjord känns kroppen trots allt väsentligt piggare än förra året. Klarar att springa emellanåt, fyller på med energi och kör ner huvudet i två sköna och uppfriskande fjällbäckar på vägen upp. Sista 500 m upp till kontrollen på toppen blir sega, men det är långt ifrån förra årets kramper och kämpande. Kommer upp på toppen rejält trött, dricker som törstig kamel, sportdryck, Coca Cola, kaffe, vatten. Ger mig på en chokladboll, men mår mest illa av den. Det är kallt och rejält blåsigt på toppen i år, så jag blir inte kvar här så länge.

Jag springer ut ifrån kontrollen i år, det gjorde jag inte förra året. Knegar upp för sista klättringen innan det är dags för sista långa utförslöpan ner mot målet i Vålådalen. Här är jag faktiskt för första gången lite missnöjd och irriterad under dagen. Förra året sprang jag i mina orienteringsskor Inov8 Oroc, i år valde jag ett par mer dämpade Icebug Anima2. Greppet på båda skorna är perfekt, men i den leriga utförslöpan nerför Ottfjället saknar jag i år den tightare Inov8-skon. I och med att jag är trött och underlaget är tufft så åker foten runt mer i mina Anima2. Försökte knyta om skorna, men jag lyckades inte få upp den leriga knuten med mina stela fingrar, så det fick vara.

Grusvägen närmar sig och det är en lättnad att komma ut på en sträcka där jag inte behöver placera fötterna medvetet. Kollar på klocka igen och inser att det har gått ca 10 minuter fortare över fjället i år vilket självklart är kul. Rullar utför de sista kilometrarna mot mål och det är fantastiskt skönt att se Vålådalens fjällstation igen och att få gå i mål.

I mål väntar i år halva familjen, frun och äldste grabben som båda sprang korta banan när pappa klättrade runt på fjällen. Så skönt att komma i mål, äta, dricka, sitta, ligga och bara njuta. Så svårt att få av sig kompressionsstrumporna när lår och vader vägrar samarbeta och krampar vid ansträngningen. Jag känner dock direkt att kroppen har tagit långtifrån så mycket stryk som förra året och benen känns oförskämt pigga redan på kvällen och dagen efter.

Faktum är att detta blev en del av årets firande av bröllopsdagen, den 17:e i ordningen. Den avslutades med en god trerätters middag med en flaska rött till. Lovar att jag somnade helt ovaggad den kvällen.

Grymt kul och fint år på fjället. Jag vill helt klart hit igen och springa, men jag hade i stort sett bestämt mig för att stå över 2015 års upplaga redan innan. Men nu har ju arrangören lagt om hela banan och den nya banan verkar minst sagt lockade. Så vi får väl se … 😉

 

AXA #fjällmaraton – Ottfjället, här kommer jag igen

Det börjar dra ihop sig till AXA Fjällmaraton. Jag ser verkligen fram emot att få komma upp till Vålådalen och få springa i fjällvärlden igen. Jag åker inte upp för att krossa förra årets tid, men självklart vill jag komma runt snabbare i år. Mitt främsta mål är att ha en bra dag och att få njuta de sista semesterdagarna i fjällmiljön.

Det blir ett antal långa löpningar om året (> 4 timmar) på stig för mig. Ofta med några kompisar, ibland själv och så något lopp emellanåt. Oavsett hur jag springer så njuter jag, oftast ;-), bara av att få vara ute och få ägna mig åt springa långt och länge. Framförallt – att kunna göra det! AXA för mig är just det – att få vara ute och springa länge, kämpa, må bra och ha kul med likasinnade. Dessutom i en helt oslagbar miljö!

Nåväl – hur har motionärens förberedelser sett ut i år? Bortsett från ett halskli just nu som jag väljer att ignorera, så har det blivit mer löpning i terräng i år än något år innan Vi hade lite snö i vintras vilket gjorde det lättare med kontinuiteten i träningen. Jag har fler 5-timmarspass i benen och kunnat köra tuffare backpass än förra året. Fortfarande känner jag dock en djup respekt för Ottfjällets sluttning med tanke på förra årets lopp. Jag tror att jag är bättre förberedd för att möta ”Väggen” efter Nordbottnen, men det återstår att se. 🙂

20130812-232121.jpg

Så det skall bli riktigt kul och utmanande att ställas mot Ottfjället igen och träffa alla andra som också ger sig på det. Till er som inte har gjort det ännu – gör det! Kan en motionerande gubbe som jag med lite pannben ta sig över tre fjäll så är ni många som fixar det!

Vi hörs efter jag har kommit ner på andra sidan! 🙂

 

Ögonblick från en träningsrunda

Jag upplever en större tröghet att komma iväg på träningsrundor under vinterhalvåret, speciellt på vardagskvällar. Det går lättare att motivera sig vackra dagar på helgerna.

Jag fick iväg mig på veckans långpass redan på lördagsförmiddagen i helgen. Jag kände mig tung i kroppen, knän och hälsenor protesterade till att börja med. Den nyfallna snön gjorde landskapet vackert, men samtidigt slirigt och bakhalt. Jo, det stämmer – jag kände mig negativ när jag började rundan.

Vi har förmånen att bo nära ett stort skogsområde och har tillgång till en bra karta vilket gör att jag inte behöver planera mina rundor innan i detalj utan tar de krokar som lusten i stunden ger. Det ger mig en bra omväxling och gör den mentala delen av långpassen enklare.

Som vanligt så blir livet och löpningen enklare efter någon timmas löpning och jag lägger på lite längre krokar bort i skogen. När jag kommer längst bort så är jag helt ensam. Jag springer i orörd snö på ridspåret, helt ensam. Jag följer spåret upp på en ås och springer på åsens rygg rakt söderut.

Den lågt hängande solen kämpar med att skicka in sina strålar genom grenverket i skogen. Känslan och upplevelsen i att springa i orörd snö i det matta motljuset är helt fantastisk. Tramp, tramp, tramp, tramp, tramp, …

När stigen närmar sig åsens södra näsa, bryter solen igenom helt när jag kommer ut på utsiktspunkten ovanför sjön. Nu är det så vackert så jag måste stanna och bara titta, andas, titta, andas och njuta …

vinterutsikt

GPS:ens batteri ger upp med ett ilsket pipande, har varit ute i nästan två timmar nu. Startade med låg laddning på batteriet, bryr mig faktiskt inte. Alla negativa tankar, smärtor, orosmoln är nu borta. Nu är det bara ett härligt, härligt träningspass mitt i verkligheten i ett vinterskönt landskap. Vill bara säga ”Tack !” till någon.

När jag står där i mitt moln av varm utandningsluft och njuter tycker skogens konung att det räcker. Ett 30-tal meter ifrån mig reser han sig upp och rusar iväg med brak i skogen – mäktigt.

Det är 4-5 grader kallt ute och det blir dags att röra sig hemåt, har nästan en mil hem härifrån. Jag följer spåret hela vägen ner från åsen till sjön och vassen. Isen har inte lagt sig ännu men det har frusit på is på vasstråna och det blir som ett skirt klockspel när stråna rör sig i vågorna från den bitande vinden. Fulländat !

vintervass

Nu springer jag hem sista milen och är bara positiv ! 🙂

AXA #fjällmaraton – reflektioner

Lite funderingar och reflektioner en vecka efter AXA fjällmaraton …

Först av allt, det har sagts många gånger men tål att sägas igen, en stor eloge och ett stort tack till arrangörerna och funktionärerna. Som förstagångslöpare så upplevde jag hela arrangemanget som trevligt, familjärt och småskaligt, även om det säkert har växt genom åren. Jag hoppas att det kan förbli så och att man inte väljer att ta in fler löpare på samma gång.

Hur var det då att springa fjällmaran som motionär?

Kort bakgrund – jag har ett 10-tal halvmaror och några Lidingölopp bakom mig. Jag är en late starter och började springa lite lätt för 10 år sedan, men det är först för tre år sedan som jag tränar mer kontinuerligt.

Jag springer 2-3 mil i veckan som bäst, ibland mer, varav en hel del orientering, ca 20-30% under säsongen, fantastiskt kul för övrigt 🙂

Jag anmälde mig helt spontant förra året till fjällmaran dels för att det lät så jäkla kul, dels så ville jag utmana mig själv och en asfaltsmara skapade inga JAVISST-känslor hos mig.

Som förberedelse i år har jag sprungit fler långa terrängpass på 120-160 minuter, ca 2-3 gånger i månaden sedan i mars, april. Dessutom har jag kört mer och tyngre backpass än tidigare. Ibland har jag kombinerat och kört några backar under själva långpasset.

Utfallet då – 6.44 är väl inget som skrämmer Svanebo och Kleist, men jag är helt nöjd med det. Under 7 timmar var mitt mål och en grym dag kanske jag hade kunnat komma ner runt 6.30.

Jag led lite av den tidvis låga farten uppför Välliste och sedan nerför Hållfjället. Vet inte om det egentligen gjorde något totalt eftersom jag sparade energi till Ottfjället samtidigt.

Jag pallade inte Ottfjällets långa stigning riktigt utan tog så gott som slut 1,5 – 2 km innan kontrollen, det gick på reservtanken upp på toppen.

Fick tillräckligt med energi och återhämtning på toppen för att kunna springa sista biten ner. Kände mig ändå hyfsad väl i mål med undantag för stolparna till ben.

Underlaget på fjällmaran var tufft för mig. Jag märkte tidigt att jag var tvungen att ha mer fokus på var och hur jag satte fötterna än vanligt. Även jämfört med när jag springer obanat i orienteringen. Underlaget är bitvis väldigt ojämt i form av många och kantiga stenar och massor med rötter. Leran bekom mig inte så mycket.

Jag är en ganska stor och tung löpare och jag hade två nackdelar av det. Dels i själva klättringen naturligtvis, dels när orken var på upphällningen så blev underlaget tufft att hantera.

Jag sprang i mina Inov8 Oroc 340, funkar jättebra i orienteringen och på långa terrängpass. Hade inga problem med greppet på fjället, men samtidigt inte mycket till stöd på ojämnheterna. Det är inte säkert att det finns skor som fixar det utan det kan mycket väl vara en träningsfråga.

Kilometrarna innan toppen kände jag mig ganska nöjd med fjällmaror. I mål kände jag att jag behövde lite distans till loppet, kände mig lite tveksam och kluven. Dagen efter var det solklart att jag kommer att springa igen.

Det jag kommer att ändra och förbättra till nästa gång i förberedelserna är backträningen. Även om jag har letat upp långa och branta backar så är det inget mot vad som väntade på framförallt Ottfjället.

Se till att fylla på mer i Nordbottnen och bära med mer energi upp på Ottfjället när orken tryter.

Kanske ställa mig lite längre fram i startfållan för att få bra ryggar i första klättringen.

Alltsomallt – en mycket positiv upplevelse, om än väldigt krävande. Återigen ett stort tack till arrangörerna och även till alla medlöpare. Vi ses igen ! 🙂

AXA #fjällmaraton del 4

Uppför och över Ottfjället

Bra resa och en rimligt pigg kropp efter 27 km alltså. Nu var det dags för Ottfjället – OK hit me !!

Det var helt tydligt för mig sedan innan att det var nu loppet började. Första km ut från kontrollen i Nordbottnen gick lätt, sprang om några löpare som gick. Kommer ut på allmänningen och ser till slut Klättringen med stort K. Den är brant, behöver inte beskrivas mer än så.

Får ett par bra ryggar som har en rimlig fart uppför. Naglar blicken på vaderna framför, lägger in traktorväxeln och biter ihop.

Nu blir det för första gången under loppet riktigt jobbigt. Jag brukar kunna återhämta mig relativt snabbt bara jag får några meter att slappna av, men Ottfjället ger mig inte de metrarna här. Till slut måste jag släppa mina ryggar och det var tufft mentalt.

Jag fortsatte sätta den ena foten framför den andra tills benen till slut var helt stinna och jag bara var tvungen att stå stilla någon minut för låta mjölksyran rinna undan. Två sådana stopp hade jag i den första branta stigningen innan det äntligen började plana ut en aning.

Man såg löpare röra sig på kammen långt där uppe och det kändes väldigt långt dit upp. Banan vek till slut av och gick lite mer på skrå vilket gjorde tillvaron lite enklare ett tag.

Det kändes som en seger att se de första röda vimplarna dyka upp bland stenarna på kalfjället och fortfarande hålla fart framåt.

Benen var rejält stumma nu, det märktes att vi hållit på i uppåt fem timmar nu sedan starten. Jag är ingen nätt löpare i vanliga fall, men just då kände jag mig alltmer som en drogad mammut på fjällsidan.

Jag hade stora problem att sätta fötterna rätt och varje snedsteg kostade mig dyr energi. Energi som höll på att ta slut. Någonstans efter 33 km, dvs 2 km nedanför kontrollen fick jag min stora svacka, fysiskt och mentalt.

Att stanna var inte att tänka på utan jag fokuserade på att stycka elefanten i små delar. Steg för steg, meter för meter. Jag hade sällskap en bit med en annan trött löpare i samma tempo och när vi kommer fram till en lite brantare stigning är det i stort sett stopp i maskineriet. Jag orkar nästan inte lyfta benen uppåt och klättra längre. Min tillfälligt kamrat promenerar snart ifrån mig.

Jag har dålig koll på hur banan upp till kontrollen ser ut och därför blir just nu varje ny sluttning och uppförslut en negativ överraskning. Men pannbenet är tjockt, ned med blicken i marken och flytta fötterna framåt.

Till slut ser jag flaggan vid kontrollen och vid det laget är de mentala målen nere på 10 m. Fram till den stenen nu, förbi den markeringen osv. Krampen hugger nu i baksida lår och vader.

Alla systemen lyste rött och jag kände mig som en utmattad säl som till slut vältrade sig upp vid den sista kontrollen.

Jag fortsatte röra mig när jag åt och drack, ville absolut inte stelna till nu. Cola, chokladbollar, saltlakrits m m fick livsandarna så småningom att vakna till liv igen.

Jag hade krampkänningar i vader, lår och under vänsterfoten som hade fått kämpa hårt med att parera felstegen. Jag tryckte in några sega lakritsar och då började käkarna krampa. Då kände jag – de e mycke nu 😉

När kroppen hade fått sitt började jag gå mot banans sista del. Att springa gick inte just då. Jag kollade på klockan för första gången sedan Nordbottnen och insåg att jag skulle klara 7 timmar med marginal. Det var en kick !

Efter den sista stigningen efter kontrollen snubblade benen igång och jag kunde faktiskt springa igen. Det var en skön känsla att se fjällsidan breda ut sig neråt och se spängerna bilda en tunn ljus tråd långt framåt.

När jag till sist kom ut på grusvägen var det som att komma i land efter en lång segling. Fast mark under fötterna igen och utför dessutom. Det var bara att låta tyngdkraften hjälpa den trötta kroppen mot mål de sista kilometrarna.

När jag svängde in på de sista hundra metrarna och det kom några korta motlut, små och omärkbara normalt, högg krampen i vaderna direkt.

Till slut dök husen upp och åskådarna som applåderade och hejade uppmuntrande. Mitt ibland dem står min härliga familj och den yngste grabben på 6 år springer med mig sista biten på upploppet. I handen har han blommor som han har plockat själv som jag sedan får.

Då kände jag mig som en riktig hjälte som just fixat AXA Fjällmaraton på 6.44 🙂

Lite reflektioner kommer i nästa inlägg.

20130814-001041.jpg

AXA #fjällmaraton del 3

Över Hållfjället mot Nordbottnen

Jag lämnar Ottsjö med en bra känsla, sugen på att springa vidare och nyfiken på stigningen till Hållfjället.

Ottfjället har nu gjort sig av med sin molnskrud och visar sig i nu sin fulla storlek. Vädret har blivit riktigt bra och solen kikar fram emellanåt.

Stigningen upp mot Hållfjället är måttlig och i sammanhanget ganska snäll. Det är mycket glesare mellan löparna och jag känner för första gången att jag kan hålla mitt eget tempo fullt ut.

Här någonstans blir tiden ointressant och släpper klockan helt. Nu springer jag bara efter huvud och känsla och det får ta den tid det tar.

Jag börjar se fram emot att få möta Ottfjället, där ligger min stora utmaning. Jag känner på vägen upp mot Hållfjället att sträckan fram till Nordbottnen kommer att gå bra.

Jag springer faktiskt ensam här periodvis och har ingen inom nära synhåll. Underlaget fram till Hållfjället är ganska snällt och relativt lättlöpt vilket gör det lite lättare att släppa stigen med blicken och njuta av dagen och den storslagna naturen. Vilken dag och känsla! 🙂

Där rakt till vänster, på andra sidan Ottsjön, ligger Ottfjället och det ser stort ut nu. Känslan i kropp och huvud är fortsatt bra och nu vill jag verkligen möta Ottfjället på allvar. Visst känner jag mig osäker på vad backträningen senaste halvåret har gett för resultat, men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

På vägen ner från Hållfjället kommer jag ifatt en grupp på fyra löpare som har sällskap och som också njuter av dan. Tempot är dock lite klent och ryckigt bitvis tycker jag och känner mig bromsad för andra gången i loppet.

Underlaget är dock svårt, mycket svårt och fyllt av framförallt rötter. Jag vill inte riskera något nu på en omkörning och Nordbottnen borde inte vara långt borta nu. Lite längre än jag trodde dock, men samtidigt hade jag sparat krafter inför Ottfjället.

Jag kom fram till Nordbottnen efter 3:45, lite senare än min gissning innan loppet, men ändå helt OK. Kroppen och benen kändes fortfarande bra.

Visst kändes det att loppet hade pågått i snart 4 timmar, men det fanns krafter kvar till Ottfjället. Där skulle matchen börja på allvar – och det gjorde den.

20130812-232121.jpg