För 10 år sedan …

På en julfest för ganska exakt 10 år sedan kom det en näve farande över bordet efter några snapsar. Jag grep den självsäkert och sa ”Taget”.

Det var ett vad om att springa Göteborgsvarvet. ”Vad tror du? 1.45 borde man väl fixa med lite träning?!”

Jag sprang ingenting på den tiden och då menar jag verkligen inte en meter. Vi befann oss mitt i livet med två barn, ett tredje på väg, husbygge, karriär, … Dessutom hade jag i stort sett ingen idrotts- eller träningsbakgrund.

Det kan vara förståeligt att det behövdes en snaps för att komma igång …

Vintern gick och i slutet av mars hade jag fortfarande inte sprungit en meter. Mindre än två månader kvar och jag inser att kompisen verkligen har tänkt springa 21 km. Ett vad är ett vad och man kan ju inte kasta in handduken utan ha varit uppe på mattan, eller …

Jag rotade fram ett par 10 år gamla ”joggingskor” och någon form av gammal t-shirt i bomull. Hade fått ett tips att börja springa i 9 minuter och sedan gå i 1 minut. Ingen GPS-klocka eller tidtagarur, så armbandsuret fick följa med.

Jag kommer ihåg mina första rundor, korta rundan var 5 och den långa var 7,5, om jag mätte snällt. Fick slita hårt på dessa första rundor, de 9 minuterna tog aldrig slut. 21 km var rent skrämmande långt.

Jag insåg att om jag skulle våga ge mig ut på Varvet så var jag tvungen att testa åtminstone 15 km innan. Jag körde en 8-kmrunda två varv, kunde inte gå på två dagar efteråt, men det gick!!

Varvet 2005 genomfördes till slut på 2:08 och det har blivit 9 varv till efter det.

Vadet? Jo det förlorade jag, men jag vann en livsstil! 🙂

Annonser

Ögonblick från en träningsrunda

Jag upplever en större tröghet att komma iväg på träningsrundor under vinterhalvåret, speciellt på vardagskvällar. Det går lättare att motivera sig vackra dagar på helgerna.

Jag fick iväg mig på veckans långpass redan på lördagsförmiddagen i helgen. Jag kände mig tung i kroppen, knän och hälsenor protesterade till att börja med. Den nyfallna snön gjorde landskapet vackert, men samtidigt slirigt och bakhalt. Jo, det stämmer – jag kände mig negativ när jag började rundan.

Vi har förmånen att bo nära ett stort skogsområde och har tillgång till en bra karta vilket gör att jag inte behöver planera mina rundor innan i detalj utan tar de krokar som lusten i stunden ger. Det ger mig en bra omväxling och gör den mentala delen av långpassen enklare.

Som vanligt så blir livet och löpningen enklare efter någon timmas löpning och jag lägger på lite längre krokar bort i skogen. När jag kommer längst bort så är jag helt ensam. Jag springer i orörd snö på ridspåret, helt ensam. Jag följer spåret upp på en ås och springer på åsens rygg rakt söderut.

Den lågt hängande solen kämpar med att skicka in sina strålar genom grenverket i skogen. Känslan och upplevelsen i att springa i orörd snö i det matta motljuset är helt fantastisk. Tramp, tramp, tramp, tramp, tramp, …

När stigen närmar sig åsens södra näsa, bryter solen igenom helt när jag kommer ut på utsiktspunkten ovanför sjön. Nu är det så vackert så jag måste stanna och bara titta, andas, titta, andas och njuta …

vinterutsikt

GPS:ens batteri ger upp med ett ilsket pipande, har varit ute i nästan två timmar nu. Startade med låg laddning på batteriet, bryr mig faktiskt inte. Alla negativa tankar, smärtor, orosmoln är nu borta. Nu är det bara ett härligt, härligt träningspass mitt i verkligheten i ett vinterskönt landskap. Vill bara säga ”Tack !” till någon.

När jag står där i mitt moln av varm utandningsluft och njuter tycker skogens konung att det räcker. Ett 30-tal meter ifrån mig reser han sig upp och rusar iväg med brak i skogen – mäktigt.

Det är 4-5 grader kallt ute och det blir dags att röra sig hemåt, har nästan en mil hem härifrån. Jag följer spåret hela vägen ner från åsen till sjön och vassen. Isen har inte lagt sig ännu men det har frusit på is på vasstråna och det blir som ett skirt klockspel när stråna rör sig i vågorna från den bitande vinden. Fulländat !

vintervass

Nu springer jag hem sista milen och är bara positiv ! 🙂

Ett år på svart bana

För ungefär ett år sedan började jag springa svart bana och jag gissar att det har blivit ett 30-tal lopp sedan dess.

Steget till svart bana har varit och är större än jag kunde ana, men jag gillar verkligen utmaningen. Resultaten har varit väldigt blandade och jag är ojämn än så länge, men jag känner mig mycket lugnare i skogen idag. Dels för att jag vet att jag klarar av en svart bana, dels för att jag har lättare att acceptera och förstå mina bommar. Återstår bara att lära mig förutse dem också …

Nu ett år senare kommer de stora misstagen mer sällan och när jag gör dem så blir det ofta bara på en kontroll. Tidigare kunde jag stapla misstagen under ett helt lopp.

Det är ju riktigt kul när det går bra och jag lyckas hålla ihop hela loppet. Med lugnet som jag känner nu så kan jag fortfarande tycka att det är kul att fortsätta banan efter en jättebom, för ett år sedan kände jag mer frustration.

Jag är mer motiverad än någonsin att springa orientering, tycker att det är en helt fantastisk sport. Faktum är att jag insåg häromdagen att det var faktiskt läge att avanmäla mig på en tävling. Det gick inte att få ihop starttiderna för hela familjen och det är ju faktiskt grabbarnas orientering som skall prioriteras … 🙂

Nu skall det snart springas Lidingölopp !

Med kartan i handen

Jag har hittat en ”ny” träningsform som  jag tycker är riktigt kul. Vi bor precis i utkanten av en karta och jag har nyligen fått tillgång till lite gamla kartor som gör det möjligt att ta mig runt på ”nya” stigar.

Så jag tar en gammal karta och springen långt-bort-i-skogen och sedan letar jag nya stigar och vägar till min runda. Förutom löpningen och terrängen så blir det ju mao även lite lätt orientering och kartläsning.   Jättekul !

Som vanligt när det gäller orientering så ”lurar” jag mig själv att springa längre. Är snart uppe på 120-150 minuter och 20-25 km, vilket inte är helt fel med tanke på vad som väntar om några veckor.

Oringen och sedan AXA Fjällmaraton … vissa dar undrar jag …

Nästa långtur blir hela vägen runt sjön, gissar på närmare 30 km totalt, inklusive vägen dit och tillbaka. Här utvidgas komfortzonen och löprundorna hela tiden 🙂

Ett av de bästa passen någonsin

Sitter här fullknökad med endorfiner och ja, lite muskelvärk också …

Kroppen är lite trögstartad på morgonen vilket gör att jag alltför sällan kommer iväg på pass under morgonen/förmiddagarna. Men idag gjorde jag det i alla fall efter en god natts sömn och en lätt frukost.

Dessutom blev det ett av de bästa passen jag någonsin sprungit:

  • Vädret och temperaturen. Solsken, blå himmel och strax under 20 grader. Kändes t o m lite kyligt i blåsten innan jag blev varm – perfekt !
  • Naturen, ja jösses vad vackert det är ute nu. Jag kan inte låta bli att förundras över Sverige och vår natur.
  • Idag lyckades jag dessutom få till enkel orientering på långpasset. Jag tog med mig en gammal tävlingskarta och gav mig längst bort i skogen och letade upp helt nya stigar för mig.
  • Jag sprang i mina Inov8 Oroc 340. Jag har varit lite tveksam till dem på de långa passen med lite hårdare underlag. De ger mig ett lysande grepp och tvingar mig att springa mer på framfoten, speciellt när jag blir trött. Inga känningar efteråt !
  • Resultat: drygt 150 minuter terränglöpning 🙂

Sommarskog

Löparglädje

Jag har svårt att se bättre förutsättningar för att springa just nu. Fantastiskt väder, härlig grönska och ändå inte mer än knappt 20 grader ute.

Hade planerat för 60 minuter terräng igår, men det blev 100 på ren inspiration och glädje. Det hade nog blivit mer om inte familjen väntat hemma. En annan glädje i och för sig.

Sprang söderut några km innan jag hoppade på leden norrut igen. In på långa spåret motsols, mot löpriktningen. Det var längesedan jag fick så många Hej på en runda.

Det var med andra ord fler som njöt av den ljumma, nästan lite svala kvällen. Sedan funkar människan som en spegel. Ser du glad ut så blir jag glad. Värt att tänka på – RMI (rätt mental inställning) tar dig långt och påverkar dessutom din omgivning.

Kroppen kändes seg, trög och tung igår när jag skulle ut. Jag lämnade löparskorna hemma och snörde på mig mina orienteringsskor Inov8 Oroc istället. Det bidrog säkert till att det kändes stumt i början.

Efter några km vaknade kroppen och mungiporna åkte upp, steget blev lättare och vaderna längtade efter motlut. Fascinerande att ett pass kan utvecklas så positivt. Värt att påminna sig om.

I orienteringen ser jag och känner samma löparglädje innan start och ofta på upploppet. Fullt fokus på orienteringen naturligtvis, men man riktigt ser och känner hur det bubblar av ren och äkta löparglädje.

Vill du ha en känslokick så ställ dig vid upploppet på en ungdomstävling och njut! Eller ge dig själv ut i skogen NU! 🙂

Ny säsong

Vart tog våren och vårsäsongen vägen? Men nu skall jag inte klaga, med tanke på den vintern vi just har haft 🙂

Just nu finns det många sprinttävlingar att springa. Jag ger mig inte in på om detta är ”riktig” orientering eller inte. Jag tycker i alla fall att det är riktigt kul att försöka orientera i hög fart (allt är relativt) jämfört ned vad jag förmår ute i skogen.

Dessutom innebär slutet på vårsäsongen starten för mina lite längre trail-rundor som jag njuter något så fantastiskt av. Det blir en 2-milare på egen hand i helgen. Sedan blir det 3 mil i grupp helgen därpå. Det är verkligen helt suveränt att få tillbringa en halvdag ute i naturen vid den här tiden. Det enda fokus man har är att röra sig framåt i lagom hastighet. Inga km-tider är relevanta.

Sedan avslutar vi dagen med god mat tillsammans med familj och vänner. Riktigt bra!

Enda nackdelen är att grabbarna tycker att pappa skall springa långt oftare – ”så att vi kan ha springmiddag igen” 🙂