Sluttningsminnen från sommaren

Vi hade en fantastisk upplevelse i somras då hela familjen åkte upp till Boden och sprang O-ringen. Alla i familjen sprang alla fem etapper och blev godkända på samtliga!

Den äldste kämpade med sin förkylning sista dagen och fick gå halva banan. När han kom in på upploppet gav han det som fanns kvar i kroppen och var snabbast i spurten den dagen. Tappert !

Och så har vi då hans pappa, undertecknad, som kämpar med att lära sig hitta i obanad terräng. Första gången på svart bana detta året, i kortklass förvisso. Detta för den fria starttiden och för att hinna med att hjälpa de yngre grabbarna till starterna och skugga den yngste.

Det gick nog ändå ganska bra för att vara mig, nådde inte riktigt upp till mitten av listan i totalresultatet, men jag är helt nöjd totalt 🙂 Men visst snurrade jag runt på vissa kontroller under veckan. Nästan utan undantag var det kontroller i sluttningar där jag ställde till det för mig. Andra etappen var nog värst och här kommer två kontroller från den:

Andra kontrollen:

E2-B1

Här gör jag tidigt i loppet ett misstag som kostade mig 7-8 minuter. Efter sankmarken väljer jag att springa norröver mot släpstigen för att sedan följa den västerut mot kontrollen. Känslan uppe i sluttningen var att ”allting ser ju likadant ut”. Jag klarade inte att läsa in mig i terrängen även om jag försökte vara noggrann. Släpstigen hittade jag inte heller, eller rättare sagt det fanns fler spår än vad kartan visar. Jag kunde först läsa in mig när jag mötte området med berg i dagen väster om kontrollen.

Efteråt ser jag lösningen i vänstervägvalet på de tydligare höjdformationerna, vilket också bekräftas av GPS-spåren från de som lyckades bättre än mig den dagen (röd-markerat i bilden).

Ett par kontroller senare var det dags igen:

E2-B2

Jag var väldigt nöjd med att jag lyckades hitta till ringhöjden och böjen på släpstigen mitt på sträckan. Jag inser redan där att detta är en svår kontroll på min nivå. Försöker ändå mig på att ta mig ut på kanten och läsa in mig på stenar, punkthöjder och branter in mot kontrollen. Igen, framme på kanten kommer känslan – ”allting ser ju likadant ut”. Har hela tiden en känsla att jag skall längre norrut vilket också var riktigt. Samtidigt rör det sig massor med löpare i skogen vilket gör det utmanande att fokusera på sitt eget. Jag tappade 5-6 minuter på denna sträckan.

Efteråt tror jag att den bästa lösningen för mig hade varit att följa släpstigen en bit och gå in mot kontrollen mer västerifrån (röd-markerat i bilden), via trippelstenarna, berg i dagen och det gula området. Däremot är det ingen av de som har behärskat svårigheterna bättre än mig som har valt den lösningen av att döma av GPS-spåren.

Slutsats – svåra kontroller i norrländska sluttningar är en utmaning för en ovan orienterare – men kul var det ! 🙂

Annonser

Premiär i Norrland

Då var första etappen av Oringen 2013 avklarad!

Det var bra långt att gå till start, det tog mig nästan en timma från TC till start. Dessutom hade jag gjort en runda tidigare med lilleman på inskolning så uppvärmd var jag.

Starten låg i en imponerande uppförsbacke. Väl uppe i backen möttes jag av sten, massor utav sten. Små och stora, helt olikt hemmaterrängen. De första kontrollerna på kartan gav mig hicka. Det här var utan jämförelse den svåraste orientering jag gett mig på.

Jag gick i princip till ettan, inte bara av förstånd utan pga att jag inte lyckades hålla fart på det steniga underlaget. Jag tog ettan säkert.

Känslan när man ser terrängen framför sig och förstår att DÄR kommer kontrollen att ligga är så skön. Ungefär som att få en bra träff med sträckt vrist eller med golfklubban.

Jag fortsatte att ta det lugnt både tvåan och trean. Hade nog egentligen inget alternativ med tanke på underlaget och de kraftiga stigningarna. Tog tvåan klockrent, läste in mig en aning fel på trean, men bara någon minut där.

Fyran och femman i lite högre fart innan det bar brant nedför Rödberget. Väl nere blev det rena sprinten på det platta mjuka underlaget. Inga konstigheter där och in emot mål.

Helnöjd med att ha klarat av min första svarta bana på Oringen. Fyra kvar!

Bättre och bättre dag för dag

Jag började med en ganska miserabel insats på första etappen, men sedan gick etapperna bättre och bättre.

Den andra etappen var en långdistans och det är normalt en sträcka som passar mig bättre. Så också denna gång.

Hade knappt någon bomtid på kontrolltagningen. Det var bara 1:an där jag hade läst höjdkurvorna fel och trodde att jag skulle möta en brant, där jag istället kom uppifrån. Jag hade en tvekan på 6:an där jag tolkade en spikrak mur som en longitud. Kroppen svarade bra utom kanske sista 10 min då jag var lite sliten. Snabbare på spurten än dagen innan iaf.

Sista etappen hade jaktstart, inget som stressar mig egentligen eftersom jag ser mig som en motionär och mäter mig bara mot mig själv. Men ändå, någonstans brinner det till när man har sina närmaste medtävlare både före och efter sig i fållan. ”Jo men honom borde jag väl kunna ta” eller ”honom tänker jag inte släppa förbi mig”.

Första sträckan var en rejäl långsträcka, gjorde ett litet parallellfel som fick mig att tappa fart en stund. 3:an och 4:an strulade jag till det en aning på själva löpsträckan. I övrigt gick orienteringen bra. Däremot kändes kroppen seg och tung. Hade några rejäla klättringar (bokstavligen) som fick mig att fundera på utmaningarna på Ottfjället nästa månad …

Jag blev därför glatt överraskad när det visade sig att sprungit snabbast tredje dagen och plockat 8 placeringar i totalen. Men jag motionerar ju bara … 😉

Here we go again …

Det har ju gått mycket bättre i år rent orienteringstekniskt och jag har känt mig mycket tryggare i skogen på svarta banor hittills. Sprang en medel häromveckan med bara en mindre krok på någon minut vilket kändes helt OK för mig. Långdistansen därefter blev ett uppvaknande …

Tyckte jag började bra på framförallt 1:an och 2:an som båda hängde på stenar i sluttningar. Klassiska bommar för undertecknad. Men jag höll mig väldigt fokuserad och spikade båda två utan några större problem. Trean gick bra den med, inga konstigheter. Sedan är det då dags för en kort sträcka, nästan så att man kan se den genom skogen kan man tycka.

Jag går söderut men drar (antagligen) lite åt väster och möter branten. Jag lyckas nu med konstverket att dels göra ett parallellfel, dels vända tillbaka utan att passa kartan … och det var den dagen. Gillade inte den insikten när det gick upp för mig att nu snurrar du igen. Var tvungen att ställa mig stilla med båda fötterna i marken, andas lugnt och passa kartan och inse att jag är på väg åt helt fel håll. Eftersom jag nu inte vet exakt var jag är och har tappat sista säkra blir det en krok till innan jag rätar upp situationen och hittar kontrollen.

Efteråt så ser jag att jag dessutom har läst fel på höjdkurvorna och därför tolkat branterna fel. Med lite is i magen hade jag i det läget kanske kunnat gå rakt söderöver, hittat stigen och tagit kontrollen därifrån. 12 minuter extra blev det där till slut.

Bom igen

Jag känner mig alltid lite darrig mentalt efter en sådan snurr och det blir lätt att jag gör fler misstag den dagen. Den här gången tycker jag ändå att jag fick ordning på det mentala och lyckades bra fram till sista kontrollen innan mål då jag gör ett parallellfel, inte så grovt, men 3-4 minuter till blev det där.

Några lärdomar och reflektioner:

  • Nöjd med att jag lyckades ta mig ur den mentala svackan och ta mig vidare
  • Det är knivigt när jag tappar sista säkra och inte har något att vända tillbaka till. Skall försöka komma ihåg att grovorientera mot en uppfångare, i det här fallet stigen och göra ett nytt försök mot kontrollen.
  • Jag tycker att jag genomskådar mina parallellfel lite tidigare än förut
  • Jag tycker att jag genomskådar mina problemkontroller bättre och anpassar både fart och noggrannhet – för det mesta …

Hursomhelst så är det snart på’t igen ! 🙂

Svart på vitt

Dags för årets första svarta bana. Kändes faktiskt lite pirrigt att packa ryggan på morgonen eller åtminstone ovant. Dessutom skall ju en massa extra varma prylar med i det ”friska vårvädret”. Snön låg 5 cm i terrängen, barmark några dagar innan.

Tog det medvetet lugnt i starten (något har i alla fall fastnat under året som nybörjare). Vinkeln från startpunkten till 1:an var ca 135 grader, dvs vi sprang i stort sett förbi kartborden på väg ut. Den inre kompassen snurrade några varv innan verkligheten föll på plats.

Startade hyfsat sent och fick spårhjälp i snön upp till 1:an. En längre sträcka sedan upp till 2:an som jag spikade, klockrent faktiskt.

Kort till 3:an ville inte rasa ner och tappa höjd, hamnade dock lite för högt. Fick klättra ner ca 25 meter till 3:an

4:an också kort, min snabbaste sträcka enligt Winsplit. Förlängde kontrollen mha två branter nedanför.

Långt till 5:an, grovkompass mot en grusväg, vidare längs några branter till stigen upp mot mossen. Tydlig sista säkra i mosskanten, ser kontrollen direkt.

Ner mot sexan, ligger 200 meter efter en löpare i samma klass och ser hans vägval. Han lämnar stigen tidigare än jag planerat och jag följer först efter. Efter 50 m inser jag att jag antagligen är på rätt väg, men jag vet inte var jag är. Det bär emot, men jag vänder ut på stigen igen, tar min sista säkra och spikar 6:an lätt därifrån.

Svår terräng till 7:an, bommar i ringen, ser en annan löpare på väg ut ur ringen och inser var kontrollen måste ligga.

En längre sträcka till 8:an, gör mitt vägval tidigt och kan löpa på hyfsat. På vägen får jag för mig att jag ser en genare väg och ändrar planen. Nja – sådär ser jag efteråt. Förhoppningsvis förlorade jag inte på den ändringen, men det gick iaf inte fortare.

8, 9, 10, 11 och 12 ligger på ett radband in mot målet. Inga problem där.

Dagens hastighet, lite drygt 10 min/km – det är jag nöjd med. Winsplit säger en bomtid på ca 2 minuter totalt.

Dagens placering – helt oväsentlig 🙂

Vägvalet

Ja, hur gick det då till?

Faktum är att jag värderade de fyra vägvalen på ungefär på samma sätt som utfallet av omröstningen gav. Lite kul …

4:an gick bort direkt, såg ingen direkt fördel med den. 1:an var jag ganska nära att ge mig på, passar nog min kompetensnivå bäst om jag skall vara ärlig, men den kändes lång. En bra bit ut till stigen och sedan hela vägen runt. Fördelen var en säker kontrolltagning, återigen utifrån min kompetensnivå.

Så då stod jag där och valde mellan 2:an och 3:an och det blev – 3:an, nära strecket.

Det gick väl sådär. Jag tappade riktning och kartkontakt på vägen upp visade det sig, lyckades inte hålla lagom fart och orientera rätt. Men jag missar väl egentligen mest på höjdkurvorna inser jag. Sedan påverkades jag av löpriktningen på två andra löpare som hade en annan kontroll – dålig ursäkt, jag vet.

Det som hände var att jag drog vänster på vägen upp och hamnade i slänten mellan kontrollen och stigkröken. Ingen jättebom, kanske 1,5- 2 min kanske, men som alltid lite irriterande.

Kul att se att jag inte tänkte helt fel även utförandet inte blev klockrent. Tack för er feedback ! 🙂

Ett vägval

Hur ser ett bra vägval ut här ?

Ett exempel där jag inte lyckades speciellt bra med framför allt kontrolltagningen …